...
Optihus AB
Sök
Optihus AB
Sök
Stäng denna sökruta.

Byggregler ändrade mullbänk till torpargrund och krypgrund

Byggregler och folkhälsostadgor gjorde att mullbänk byggdes om till torpargrund och senare krypgrund

Intressant och viktigt är att titta på hur vi byggde förr och varför byggregler tillkom samt ändrades. Det är inte helt enkelt att kunna utläsa om varför, då historiskt material inte finns samlat på ett ställe och dessutom har varit väldigt svårt att hitta samt i vissa fall översätta. Här diskuteras i sak de tre grundkonstruktionerna mullbänk, torpargrund och krypgrund och varför konstruktionsförändring skedde.

Innehållsförteckning

Byggnadsstadgan 1874

Sveriges första byggnadsstadga tillkom 1874. [1]

Byggnadsstadgan innefattade ett antal bestämmelser om planering och byggande i städerna. Den var den första gemensamma byggnadsstadgan för Sverige och ersatte en rad tidigare lokala och regionala bestämmelser.

Byggnadsstadgan ställde krav på att varje stad skulle ha en plan – stadsplan – för stadens ordnande och bebyggande. Stadsplanerna skulle omfatta byggnadskvarter och allmänna platser, och de skulle fastställas av stadsfullmäktige.

Stadsplanerna skulle syfta till att skapa en ändamålsenlig och sund stad, och de skulle bland annat reglera följande:

  • Byggnadskvarters storlek och form
  • Gatu- och grändnät
  • Allmänna platser, till exempel torg och parker
  • Brandskydd
  • Byggande – Konstruktionssätt
  • Folkhälsa
Bilden visar ett gammalt torp där mullbänk och senare torpargrund var vanligt, fram till att byggnadsstadgor och krav om bättre boendestandard ställdes.

Byggnadsstadgan ställde också krav på hur byggnader skulle konstrueras och utformas. De viktigaste bestämmelserna var följande:

  • Byggnader skulle uppfylla brandsäkerhetskrav, till exempel genom att ha bärande konstruktioner av obrännbart material.
  • Byggnader skulle ha tillräckligt med ljus och ventilation.
  • Byggnader skulle ha tillräckligt med utrymme för boende och verksamhet.
  • Konstruktioner (såsom mullbänk skulle ändras till det som senare kom att kallas torpargrund).

Byggnadsstadgan 1874 var ett viktigt steg i utvecklingen av den svenska plan- och bygglagstiftningen. Den lade grunden för den moderna stadsplaneringen i Sverige och bidrog till att förbättra brandsäkerheten och bostadsstandarden främst i städerna.

Byggnadsstadgan 1874 gällde fram till 1949 då den ersattes av en uppdaterad stadga.

Hälsovårdsstadgan 1874

Samma år som byggnadsstadgan utgavs också Sveriges första Hälsovårdsstadga. [2] Utredningar, forskning och evidens visade att bristande miljöförhållanden verkade menligt på folkhälsan. Detta ämnade man genom en reglerande stadga ändra på. Samtidigt strukturerades vissa delar av vårdapparaten upp. 

Byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan sammanföll. Forskare och vetenskapsmän från olika länder konstaterade att byggnadskonstruktioner som inte var fuktsäkra kunde föranleda sjukdom hos dem som vistades eller bodde i husen.

Forskare, mykologer, inomhusmiljöutredare och arkitekter konstaterade att hus där golven låg i anslutning till marken blev fuktskadade och drabbade av mögel samt rötsvamp. Därtill blev folk som bodde eller vistades i husen sjuka. Den första folkhälsostadgan samt byggnadsstadgan ämnade ändra på detta.

I Byggnadsstadgan 1874 [1] kan utan exakt detaljerad motivering läsas att grundläggningen i hus nu skulle byggas med frigång till marken. Två paragrafer berör indirekt grunden som sådan och de förändringar som skulle göras:

”§ 27 
Hvad uti gällande helsovårdsstadga för riket föreskrifves om byggnader för drifvande af sådana näringar, som kunna för allmänna helsotillståndet medföra våda, om afträdeshus, svinhus, stall och fähus, samt i öfrigt till förekommande af vissa näringars och inrättningars för helsan menliga inverkan, skall noga iakttagas vid byggnaders uppförande och inredning, så vidt som det derpå har afseende. Byggnadsnämnden skall, jemte helsovårdsnämnden, omsorgsfullt vaka häröfver.”

Ӥ 32
I boningsrum, som hädanefter inrättas, skall golfvet läggas minst en fot högre än angränsande jordyta. Boningsrums höjd får ej göras mindre än nio fot från golf till tak. I byggnadsordningarne må dock kunna tillåtas att gifva boningsrum, som inrättas å vind, en höjd af allenast åtta fot.” 

1915 hade en kommitté utvärderat och kommit med förslag om en ny hälsovårdsstadga, vilken fick genomslag 1919. I detta förslag skrevs bl.a.:

” … De bestämmelser, vilka i nu gällande allmänna författningar röra bostadshygienen, återfinnas dels i 1874 års byggnadsstadga och dels i hälsovårdsstadgan av samma år. I den förstnämnda föreskrives, att byggnadsnämnden skall tillse, att ett boningshus har ett sunt läge och en mot sundhetens fordringar svarande inredning, att golvet i ett boningsrum skall ligga minst 30 centimeter högre än angränsande markens yta och att höjden i boningsrum icke må understiga 270 eller undantagsvis 210 centimeter.

Vidare meddelas stadganden om gårdsrummets storlek, gatas bredd och byggnads höjd. Sistnämnda stadganden åsyfta förutom annat jämväl att bereda tillgång till dager och frisk luft för boningsrum invid gårdsrum eller gata. Med föreskriften om golvets läge i förhållande till angränsande markens yta avses i främsta rummet att förebygga, att köld eller fuktighet kommer att intränga från den underliggande marken eller att mögel och svampbildning uppstå; och med föreskriften om boningsrums höjd har man velat sörja för att tillräckligt förråd av luft skall finnas i rummet. …” [3]

Mullbänk

Mullbänk eller som det också kallas mullbänksgrund, var en grundläggning där isolering och stegljudsdämpning lades direkt mot marken. Mullen fyllde i regel hela utrymmet mellan mark och undersida av golvet. Denna grundkonstruktion kallades tidigare allmänt för trossbotten.

Inre mullbänk i en torpargrund eller mullbänksgrund

Mullbänk var en vanlig grundkonstruktion för småhus i Sverige fram till 1800-talets slut och mer sällan en bit in på 1900-talet. Mullbänken var relativt billig och enkel att bygga, men den var ofta obeständig. Den kunde lätt skadas av frost, fukt, mögel och rötsvamp, vilket kunde leda till att huset sjönk eller blev ostabilt. De mikrobiella skadorna ledde inte sällan till fenomenet som längre fram i tid kallades sjuka hus, för att folk som exponerades blev sjuka. Idag kallas det för BRO – Byggnadsrelaterad ohälsa.

Kritik mot mullbänken som sådan har vi funnit ända tillbaka till 1756, då en ledamot från Kungliga Vetenskapsakademien dömde ut konstruktionen som ”onyttig och skadlig”. Vidare framkom det i texten att folk kallade hussvamp för trollsmör

Under 1800-talets andra hälft började sten- och trägrunder bli allt vanligare. Dessa grunder var mer stabila och hållbara än mullbänkar, och de var också mer brandsäkra samt hälsosäkra. Som ett resultat av detta fasades mullbänken ut som grundkonstruktion i Sverige fram till 1900-talets början.

Det exakta datumet då mullbänken fasades ut är svårt att fastställa. Men det är troligt att det skedde under en period på cirka 50 år, från 1850-talet till 1900-talets början. Att utfasningen inte gick snabbare kan bero på att de första stadgorna främst gällde stads- och tätbebyggelse. 

Här är några faktorer som bidrog till att mullbänken fasades ut:

  • Industrialiseringen ledde till en ökad tillgång på sten och trä, vilket gjorde det billigare och enklare att bygga sten- och trägrunder.
  • Sten- och trägrunder var mer brandsäkra än mullbänkar, vilket var en viktig faktor i städerna där brandrisken var högre. Dessa nyare typerna av grundläggning kom senare att kallas för torpargrund. 
  • Byggnormerna och folkhälsonormerna blev allt mer strikta under 1800-talet, vilket bidrog till att minska användningen av mullbänk.

Idag är mullbänk en relativt ovanlig grundkonstruktion i Sverige. Den används främst i traditionella byggnader, till exempel i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Vidare hittas den i lite äldre hus främst på landsbygden, som renoveras eller p.g.a. här nämnda problem behöver saneras. 

Torpargrund

Till skillnad från mullbänksgrunden skulle golvbjälklaget i husens torpargrund höjas att vara friliggande en bit upp från marken. Eftersom man visste att för mycket isolering medförde problem med fukt, mögel och lukt etc. så fullisolerades inte mellanrummet mellan golvreglarna. 

Ett tunnare isoleringsskikt i torpargrundens golvbjälklag tillät värme att passera igenom. Då värme har en viss avfuktande funktion så klarade sig torpargrunden ofta bättre än mullbänken ur fukthänseende. Samtidigt kunde flitigt använda eldstäder tillföra strålningsvärme samt värme ned i grunden via skorstensfundamentet. 

Mullisolering i bjälklaget till en modernare torpargrund

När isoleringen inte var så tjockt lagt och det fanns frigång till marken, kunde orenheter från boendemiljön rinna igenom utan att ställa till med större skada. Skurvatten och annat kunde snabbare än annars torka ut. 

Otäta grundmurar och ventilationshål kallade kattgluggar stod för ventilerande verkan vilket ytterligare under rätt klimatförhållanden kunde ge avfuktande effekt. Under vintern kunde snö skottas upp längs stensättningen till grundmur, allt för att kall uteluft inte skulle kunna kyla ned golven. Markvärmen kunde kunde om vintern tas tillvara på ett säkrare sätt när isolering och själva golven kunde andas och släppa igenom fukt/markånga. 

”Hybridgrunder” med ett mellanting mellan mullbänk och torpargrund kan återfinnas i äldre hus. Det mesta av mullbänken kan ha blivit ersatt av mullbänksisolering liggande endast mot insidan av grundmuren. Det kan också finnas golvreglar som ligger mot marken samtidigt som isoleringen flyttats upp mellan golvreglarna och därmed är friliggande från marken. 

Krypgrund

Den första typen av krypgrund började som vi ser det att byggas under 1920-talet då betongen gjorde sitt intåg i Sverige. Här byggdes krypgrunderna i regel med god markfrigång via grundmurar i betong, men de fullisolerades inte i hela golvbjälklagets höjd. Det var därmed att se som en ”hybridgrund” mellan torpargrund och modern krypgrund. 

Här ses en krypgrund vars golvbjälklag enligt nya byggnormer är fullisolerat

Isoleringen i krypgrundens golvbjälklag kunde bestå av en mängd olika material varav sågspån blev vanligt. Senare under 1950-talet introducerades mineralull av glasfiber samt stenfiber. Mineralull kom snabbt att ta över marknaden. 

Man började för bättre inomhuskomfort att lägga allt mer isolering i krypgrundens golvbjälklag. Denna form av tilläggsisolering kom att nå sin höjd under 1970-talet då oljekrisen gjorde uppvärmning allt dyrare. Energibesparingskrav och nya byggregler gavs. 

Andra anledningar, utöver för mycket isolering, till att krypgrunder allt oftare fuktskadades var att tätare golvmaterial, golvmattor och byggplast började användas. 

I samband med mineralullens intåg kom också träskyddsmedel innehållande klorfenoler och andra högtoxiska ämnen. Det fanns en slags övertro till att träskyddsmedlen utan problem skulle kunna ersätta fuktsäkert byggande. Övertron gjorde att de aktuella typerna av träskyddsmedel ingick i nya byggnormer och som rekommendation i kvalitetssäkringssystem kring husbyggande. 

Visserligen hindrade klorfenolet effektivt rötsvamp som t.ex. källarsvamp och hussvamp m.fl., men det hindrade inte mikrobiell tillväxt av mögel och bakterier som aktinomyceter

Mikroberna som trivdes trots träskyddsmedlen har förmåga att metylera klorfenol till närliggande kloranisol, vilket luktar starkt avvikande och kan spridas i hela huset från krypgrunden och de träskyddsmedelsbehandlade trädetaljerna. 

Energibesparingskraven har fortlöpt och torde påtalas ännu mer då energikostnaderna allt mer ökar. Läs t.ex. om EU:s beslut om krav på energieffektivsering. Det i stort sett enda sättet att motverka de negativa följderna av en kallare och fuktigare krypgrund är att installera avfuktare i form av sorptionsavfuktare. Andra lösningar finns också men kan kanske inte rakt överlag ge samma trygghet eller definitivt inte samma låga driftsekonomi.

De ändrade byggnormerna i förhållande till krypgrund har resulterat i mängder av skadade hus samt högst troligen också till sjuka hus där symtom och hälsoeffekter är vanligt.

Konstateras kan att vi genom att inte följa den historiskt insamlade kunskapen faktiskt i viss mån halkat tillbaka till tidigare förhållanden där många blev sjuka av fukt och mögel i sina hus. Ytterligare förvärrande är att försiktighet och återhållsamhet gällande kemiska ämnen inte vidtagits tillräckligt snabbt. Industriella ekonomiska syften och intressen sprang och springer ännu före hälsoaspekter. 

Forskning som grund

Frågan som undertecknad länge ställt sig och forskat för att få svar på, är vilken kunskap och forskning som låg till grund för den första byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan. Idag efter flera tusentals timmar av letande, läsande samt översättande av gamla källor har följande svar givits. Mycket av svaren sammanfattas under artikeln sjuka hus, men även här ges en kortare sammanfattad version.

Redan de gamla romarna visste att hus måste byggas som klimattåliga för att vara hälsoriktiga att bo och vistas i. Detta finns nedtecknat i över 2000 år gamla böcker som romaren Vitruvius skrivit. I dessa källor finns också antecknat om olika konstruktionssätt. 

Världens första kända folkhälsostadga skrevs år 1550 f.Kr. i Egypten och kallas ”Ebers Papyrus”. [4] Även om källorna sedan tusentals år tillbaka är glesa förstås att vissa intressen tillvaratagit vikten av hälsa och även förståelsen av inomhusmiljöns vikt samt möglets roll både som antibiotika och biologiskt stridsvapen. 

Vi gör här ett tidsmässigt stort hopp framåt i tid. 1767 publicerades ”Mundus Invisibilis” av Carl von Linné. I verket beskrev han den ”osynliga världen” i form av mögel, rötsvamp och bakterier. Eftersom de första mikroskopen då var aktuella kunde Linné ingående studera mikroberna och upptäcka sådant som man tidigare inte kände till. Linné skrev tydligt att han kopplade samman mögel och svamp i hus med ohälsa. Denna viktiga kunskapskälla har vi nu lyft fram i nytt ljus. Läs mer i inlägget: Carl von Linné anade att mögelsvamp orsakar sjukdom

Den första folkhälsostadgan under 1800-talet var den brittiska ”Public Health Act” från 1848. [5] Den här lagen var en viktig milstolpe i folkhälsohistorien eftersom den gav den engelska regeringen rätt att ingripa för att förbättra folkhälsan. Lagen gav regeringen befogenhet att inrätta lokala hälsovårdsmyndigheter, som hade ansvar för att tillhandahålla vatten, avlopp och sanering. Lagen föreskrev också att byggnader skulle vara säkra och hygieniska.  

En av de mest framträdande och drivande forskarna som gjorde det möjligt att reformera både sjukvård och inomhusmiljö genom ”Public Health Act” var engelsmannen Edwin Chadwick. Han menade bl.a. att det fanns stor ekonomisk vinning i att reformera. I detta synnerligen viktiga arbete beskrevs arbetarklassens många gånger osanitära förhållanden. Sjukdom sammanknippades med fukt, smuts, luftföroreningar, trångboddhet och överbefolkade städer.

Viktigt i arbetet var också aspekten att sjukdom nästan försvann när husen och miljön hölls i bra ordning. Chadwick menade att förlusterna i människoliv var större p.g.a. osanitära boendeförhållanden än vad förlusterna varit i nationens krig under då modern tid.

Förståelsen om och arbetet med att förebygga fukt, mögel och rötsvamp samt därmed ohälsa i hus spreds till fler forskare och länder. Det skulle nu vara lagstadgat även i Sverige att arbeta emot uppkomst av sjuka hus. Dock gällde de första stadgorna inte fullt ut hus på landet. 

Ytterligare material som dammats av och översatts är från 1882 där den tyske Docenten Rudolf Emmerich beskrev att mögel och svamp i husens trossbotten/golvbjälklag var skadligt för dem som exponerades

Emmerich forskning fick kunglig uppmärksamhet här i Sverige. Vid Kungliga Krigsvetenskapsakademiens årshögtidsdag 1883 föredrog en regementsläkare om det skadliga med fukt, mögel och rötsvampar i husens trossbottnar. Föredraget gjordes inför Konungen samt en rad andra i samhället prominenta personer. 

Av några insändare i dåtidens dagstidningar låter vi oss förstå att denna forskning och kunskap inte blev till en offentlig och allmän debatt. En av insändarna har beskrivits genom inlägget ”Döden i trossbotten – gammal kunskap rostar inte”.

I vilket fall som helst anställdes bostadsinspektörer som hade till uppgift att främst i städerna inspektera fastigheters skick och boendemiljön. En av dessa var den svenske Docenten Germund Wirgin, som efterlämnat material från 1913 där de skadliga följderna av fukt och mögel i bostäder beskrivs.

Även om lagar och regler nu hade införts, beskrevs ohälsa och relaterade missförhållanden vara omfattande. I synnerhet var det journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström som lyfte fram detta till allmänhetens kännedom 1938, genom reportageserien kallad ”Lort-Sverige”. [6,7]

Var gick det fel?

Mången fundering har gjorts om varför hälsoriskerna med exponering av mögel liksom skuffades undan från tid till annan, och inte blev till en officiell debatt. Här måste vi adressera industriella intressen samt den politiska sfären. 

Redan romaren Vitruvius menade i skrift att hälsoarbetet under hans tid inte fann mark hos dåtidens politiker. Istället menade han att politikerna jobbade mer för sina egna intressen. Nog är det ofta likadant idag. Frågan om mögel i hus samt den hälsopåverkan som riskerar ske har tråkigt nog blivit politicerad. Flera skrivelser från sakkunniga riksdagsmän, där man kräver nationella åtgärder och mer forskning, har i princip avslagits från högsta ort. 

Den kemiska industrin rönte under 1800-talet stora framgångar. Många kemiska substanser laborerades fram. Användandet kom att kommersialiseras utan att hälsoaspekter beaktades eller utvärderades. Precis så var det när träskyddsmedel med klorfenol började användas i krypgrund, med hänvisning till nya byggnormer. De industriella intressenterna såg möjlighet till stor kommers och annonserade träskyddsmedlen med lovord till både privatpersoner och entreprenörer. Se artikeln: Pentaklorfenol och annonseringen av träskyddsmedel

Lovorden gjorde att träskyddsmedlen användes vid renovering av mullbänk, torpargrund, i väggar, tak och kallvindar samt faktiskt även i vanlig målarfärg. När problemen med lukt och ohälsa blev allt vanligare i de aktuella husen kom problemet att bli politicerat och i stort sett icke godkänt för officiell inblick. Om det vittnas skriftligen i Produktkontrollnämndens beslut inför återkallelse av klorfenolhaltiga bekämpningsmedel

I de industriella intressena finns även medicinindustrin, vilken tillbaka i tid varit i stort sett synonym med med den kemiska industrin och laborerandet med olika nypåfunna kemiska ämnen samt även mykotoxiner m.m.. Ett par exempel är att träskyddsmedel som kreosot och klorfenoler till en början användes som mediciner. 

Forskning om hälsoeffekter från exponering av mögel, bakterier och klorfenoler samt kloranisoler lyser bländande med sin frånvaro, vilket till stor del styrs av de industriella intressena med dess lobbyister, samt våra politiker. 

Sammanfattning och insikter

Evidens och forskning låg till grund för kunskap om att fukt, mögel och rötsvamp i hus kunde medföra hälsoeffekter. Ett bättre folkhälsoarbete med nya byggnadsstadgor tillkom tillfälligt, om än inte heltäckande gällande det totala byggnadsbeståndet.

Ganska snabbt efter de nya partiella byggnadsbestämmelserna verkar kunskapen om fuktsäkert byggande ha förlorats eller hamnat i skymundan. Till viss del kan detta bero på övertro till träskyddsmedel, oljekris, energieffektiviseringskrav, fler normförande myndigheter som inte hade inblick i eller beaktade problemen i sin helhet. Samtidigt inverkade industriella intressen allt mer. 

Mullbänk dömdes rätteligen ut som byggnadskonstruktion och efterträddes av torpargrund som byggdes mer fuktförlåtande. Efterträdaren till torpargrund blev krypgrund, som inte byggdes särskilt fuktförlåtande eller hälsosäker. Avfuktare blev till sist standard i nybyggda krypgrunder för att motverka fukt- och mögelproblem. Detta för att konstruktionen inte klarade de nya byggkraven där högsta tillåtna fukttillstånd om 75% relativ fuktighet idag gäller. 

Här sitter vi nu med fakta och facit på hand och tillika flera typer av riskkonstruktioner som ingående skulle behöva ses över i byggnormerna. Frågan är om vi som tidigare är dömda att gå igenom samma fel om och om igen?

Tråkigt nog ligger det ekonomiska intresset fastetsat på så många olika samhällsnivåer idag att systemet som skulle behöva ändras på är svårt att komma åt. Det hjälper inte ens att lagar finns, för de följs ofta inte och ingen ansvarig verkar kunna bli beivrad. 

Allmän och officiell kännedom behövs och den historiska kunskapen samt forskningen måste få ligga till grund för en boendemässigt tryggare situation samt öppen information och möjlighet till givande forskning. 

Jerker Andersson
Jerker Andersson

CEO - F&U.. Står för forskning, kunskap samt ärlighet. Gillar att hjälpa andra och värnar speciellt barnen i vårt samhälle.

Lämna en kommentar

Nytt hos Optihus

Så sker installation av DryBox X4 i krypgrund
DryBox X4 i krypgrund – bilder på installation

Ett ekonomiskt fördelaktigt och samtidigt tryggt val gällande avfuktare är att välja och installera DryBox X4 i krypgrund. Vi står för både support och leverans av denna sorptionsavfuktare med tillbehör. Här finns exempel på hur en adekvat placering av X4

Allt om avfuktare i krypgrund
Avfuktare i krypgrund – förberedelse, val och installation

Avfuktare i krypgrund, eller också kallat krypgrundsavfuktare, är oftast något som är nödvändigt. Statistiken gällande fuktskador i krypgrunder är så pass hög att de allra flesta grunder konstateras vara i behov av avfuktning samt kanske även åtgärder som sanering.  Här