Carl von Linné anade att mögelsvamp orsakar sjukdom

Släktforskning och sjuka hus forskning

Intressant nog har de två forskningsprojekten släktforskning och sjuka hus forskning, som av undertecknad startades upp 1991, givit värdefull information över gränserna dem emellan. Det kan beskrivas som tvärvetenskaplig forskning eller samtidsforskning.

Viktigt för förståelse av begreppet sjuka hus bör vara att leta sig tillbaka så lång tid som möjligt för att finna vad vi då hade för kunskap om fenomenet där mögel, rötsvamp och bakterier i hus framkallar sjukdom. 

Det släktträd som byggts upp ringlar sig långa tider tillbaka, vilket samtidshistorian i sak också gör. Här landar vi i dubbel bemärkelse på Carl von Linné (1707-1778), via hans äldst kända ana Ambjörn på Linnégården (~1550-1610).

Carl von Linné om mögel och rötsvamp

Carl von Linné titulerade sig som ”botanicus upsaliensis” (botaniker från Uppsala). Han adlades 1757, och tog då namnet Carl von Linné.

Linné hade en bred utbildning och studerade bland annat medicin, teologi, botanik och zoologi. Han började sina studier vid Uppsala universitet 1727, och tog sin filosofie magisterexamen 1732. Han studerade sedan vid Leidens universitet i Nederländerna, där doktorsexamen i medicin togs 1735.

Efter sin doktorsexamen återvände Linné till Uppsala, där han blev professor i botanik 1741. Han fortsatte att forska och resa, och publicerade ett stort antal böcker och artiklar främst om växter och djur, men också om mögel, rötsvamp och sjukdomar. Linné är mest känd för sitt system för att klassificera och namnge organismer, vilket fortfarande idag används.

Tag del av mer information om Carl von Linnés leverne och forskning via referens [4].

Med mikroskopets hjälp

När Carl von Linné växte upp och började studera hade användandet av de första effektivare mikroskopen ganska nyligen startat. Det gav forskare möjlighet att se det man inte tidigare kunnat upptäcka eller ens ana sig till. Förutom att studera växter och insekter kom Linné att utvärdera orsaken till olika sjukdomar. 

I några studier beskrev Linné att mögel och rötsvamp spreds och startade sin tillväxt genom det vi idag kallar sporer. Möglet beskrevs utskjuta det vi idag kallar hyfer, som till sin början var vita och senare utvecklade mörkare färg. [2] Jämför detta med det vi idag kallar vitmögel och svartmögel. Vidare framlyftes möjligheten att de osynliga mikrobernas frön (sporer) kunde vara sjukdomsalstrande. 

Mundus Invisibilis – Den osynliga världen

Här beskrivs information vilken Linné skrev samman i Mundus Invisibilis (Den osynliga världen), vilken presenterades 1767. [2] Översättning av verket görs här sammanfattande och är till del fritt översatt. Notera att Linné inte var säker på vilket rike de beskrivna mikroberna tillhörde. Han kallade svampsporer för frön, säd och djurkulor samt svamphyfer med dess mycel för maskar. 

”… När vi även ser att svampar och mögel endast växer på fuktiga platser och att mögel fastnar på kött, bröd och på alla näringsämnen som är fuktiga eller utsätts för fuktig luft, är det tydligt att de bara trivs på en ostörd och fuktig plats. 

En mycket liten bit av svampen (Mucor septicus) växer så snabbt i byggnader att tillväxten nästan kan uppmärksammas med blotta ögat, och det är helt uppdelat i en oändligt riklig mängd sädespulver, av vilket man lätt kan dra slutsatsen att inget levande förökas rikligare än dessa mycket ömtåliga djurkulor. Det är därför inte konstigt att de sprids och är närvarande överallt. Från denna otroliga septiska kraft av mögel och svamp ser vi att sädeskulorna bryter ned alla fuktiga saker de möter, likt termiter i Indien som arbetar starkare med förenade krafter.

Av detta tror vi att oändligt många djur inte är kända för oss, så att vi vederbörligen skulle kunna säga med Sirach: Vi ser bara några få saker av alla de gudomliga verken; många saker större eller mindre än dessa förblir dolda. Så vi måste säkert även spekulera och undersöka om sjukdomar, till exempel intermittent och förvärrande feber etc. som är uttalade under hösten, säsongen som för det mesta är fuktig, lugn och molnig, skyldig sina ursprung till oändligt små djurkulor, dessa eller närbesläktade sådana, som finns i luften av denna karaktär. Således är intermittent feber vanligare i de lägre belägna och fuktiga områdena.

Feber förvandlas till intermittent feber under den varmare våren och sommaren, men på hösten orsakas ofta hudutslag med feber eller små blödningar i huden, som härrör från mycket små djurkulor av kanske samma sort men i större antal. Men dessa sjukdomar, om inte i epidemisk skala, är specifikt unika för ett visst område, bland nästan alla människor som lever i ett klimat som är lämpligt för svampar och mögel av det slaget, särskilt bland dem som bor i källare. Tuberkulos och flera andra sjukdomar skulle kunna hänföras till detta.

Vid ett gods iakttog Söderberg att där knappast bodde några invånare längre än tio år, men att alla som ditflyttade omedelbart drabbades av sjukdomar. Deras hus var belägna i ett fuktigt område med låg terräng. Väggarna täcktes i basen av svampar, mögel och mossa.

Söderberg publicerar i ”Actis Holmiensibus 1750, sid. 298”, en mycket anmärkningsvärd iakttagelse om en enkel bostad i Skalltorp i Dals-Ed socken, ägd av en bonde. Alla människorna där var bleka, astmatiska och led av hektisk feber. Många dog i en ålder mellan 16 och 30 år. Många led av tuberkulos och där fanns inte en enda frisk person. Därför kunde inte tjänare fås, eftersom de med all säkerhet på kort tid skulle ha insjuknat och de flesta av dem skulle ha dött.

Han observerade att huset låg i en dal mellan berg. Det var sten under husgrunden vilket resulterade i att vatten inte kunde rinna bort. Det var täckt med lera som höll vattnet tillbaka och illaluktande ånga avgavs. Därför fanns det en kvävande stank i huset. Grunden och det hårda golvet var täckt och illa infekterat med flugor, mögelsvampar, svampar och röksvampar. Ingen plats var därför bättre lämpad för kaotiska maskar av svampkroppar.

Det verkar därför vara det bästa och det hälsosammaste för alla åldrar att leva på höga, torra och välventilerade platser så att intermittent feber knappt finns.

De minsta djuren kanske orsakar större förstörelse än de största, och de förstör förmodligen ännu mer än alla krig. Men jag vågar inte gå vidare med mina fynd och konklusioner. Ännu en dag och flit för en längre livstid kommer att bringa ljus över dessa saker

Tvåhundraårsdagen av Linnés födelse

1907, på tvåhundraårsdagen av Linnés födelse, utgav Kungl Vetenskapsakademien skildringar om Carl von Linnés betydelse som naturforskare och läkare. Under ett kapitel sammanfattas vad Linné beskrivit gällande intermittenta febrar. [3] Här följer ett utdrag av texten, vilken berör ämnet sjuka hus, mögel och svamp. 

”1) de intermittenta febrarna härska företrädesvis under höst och vår, när väderleken är fuktig och kylig;

2) dessa febrar förekomma endemiskt på sådana fuktiga och skugglika, för luftväxling mindre tillgängliga orter, där jorden hufvudsakligen består af lera, hvilken, såsom bekant, ihärdigt kvarhåller vatten. Torra, högre belägna trakter äro däremot i det närmaste befriade från dessa febrar. Såsom bevis på Linnés fruktan för stillastående fuktig luft anföres, att han varnade sina åhörare att sitta vid den mot norr vettande med fönster icke försedda väggen af botaniska trädgårdens »frigidarium», där föreläsningarna höllos, emedan luften där var mera orörlig. I synnerhet varnade han dem, hvilka hade blek ansiktsfärg och redan förut lidit af hvarannandags-frossa, att välja denna plats. De, som försummade detta råd, angrepos icke sällan af frossa.

3) de personer angripas företrädesvis af dessa sjukdomar, hvilka lefva i luft, uppfylld med svamp eller mögel, bebo lågt liggande rum i bottenvåningarna eller om våren för tidigt aflägga sina vinterkläder eller annars oförsiktigt, i upphettadt tillstånd utsätta sig för kall, dimmig luft. Efter stark transpiration är kroppen mer än annars mottaglig för en sådan fuktig och oren luft … och därför äro i synnerhet de personer utsatta för dessa sjukdomar, hvilka länge och ofta vistas i sådan atmosfär. — Redan Linné hade observerat, att personer, hvilka bebo jord- eller bottenvåningarna i ett hus, äro mer utsatta för sjukdomar och frågar …”

Som en pusselbit

Det måste konstateras att Linné grundläggande mycket väl förstod orsak och verkan gällande patogener som mögel och svamp i dess relation till och förorsakande av olika sjukdomar. Det fanns redan under denna tid klar och tydlig evidens i sak.

Beskrivningarna faller in som ytterligare en förklarande pusselbit, vilken gör att den forskning som Optihus utfört nu ypperligt faller samman, på ett förklarande vis. 

Linné hade helt rätt om att där det är mycket fukt, såväl i natur som i hus och byggnader, där finns mer mögel och rötsvamp än på torrare platser och i torrare hus. Han hade också rätt i att det kunde lukta illa och stiga upp dunster i husen från skadeställena i husgrunden och marken.

Hänvisningen till ”Söderman” som 1750 skrev  i ”Actis Holmiensibus”, torde även den vara högst beskrivande av sjukdomar som kan förorsakas eller förvärras av exponering från mögelsvamp och rötsvamp. 

Dessutom hade han rätt i tanken om att mikroberna orsakade mer förstörelse än alla krig. Edwin Chadwick (1800-1890) som också forskade och reformerade kring inomhusmiljö och hälsa, menade att förlusterna i människoliv var större p.g.a. osanitära boendeförhållanden än vad förlusterna varit i den engelska nationens krig under då modern tid. Kanske hämtade Chadwick inspiration från Linné?

Efterföljande forskning

En av nycklarna till att finna denna för tiden mycket utförliga information, om riskerna att vid exponering drabbas av symtom och hälsoeffekter, var när digitala utgåvor av svenska dagstidningar bläddrades igenom. 1884 skrevs insändaren ”Döden i trossbotten” av en hyresgäst som enligt egen utsago hade erfarenhet av mögel, rötsvamp och därtill hörande sjukdomar. 

I insändaren berättades att det under Kungl Krigsvetenskapsakademiens årsdag informerats om det skadliga med mögel och svamp i trossbottnar i hus. 

Sökning gjordes vidare när denna årsdag gått av stapeln. När datum (1883) hittats kunde ytterligare artiklar letas fram. Hyresgästen förde korrekt information, eftersom en regementsläkare inför dåvarande konungen m.fl. hållit ett kortare föredrag om just detta skadliga som kunde komma sig utan mögel och svamp i husens golvkonstruktioner. Läs mer under artikeln Krigsvetenskapsakademien 1883 – Fukt i golv skapar sjukdom.

Från utdrag ur Krigsvetenskapsakademiens föredragshållande kunde förstås att de utgick från nyare undersökningar och forskning. Sådan har återfunnits, kommande från Tyskland och sedermera professorn Rudolf Emmerich, som 1882 utgav uppmärksammad information och varning om mögel och svamp i golvfyllnad (isolering).

Carl von Linnés konstaterande att sjukdom var vanligare hos dem som bodde i källare eller i rum nära marken, kunde ha varit vägledande för forskarna under senare delen av 1800-talet. Dock menade den för Krigsvetenskapsakademien föredragshållande regementsläkaren att detta var något nytt som varit förbisett. 

Den här under olika artiklar samlade forskningen, ska för ytterligare kunskap läggas samman med det Docent Germund Wirgin skrev 1913 om fukt, mögel och potentiellt framkallande av sjukdom; De skadliga följderna af fukt i bostäder.

Egendomligt nog har forskare även för inte så många år sedan sagt att de förbisett verkan av fukt och mögel i huskonstruktioner som golvbjälklag och väggar. Uppenbarligen så är det något som hindrat den äldre forskningen att vara synlig och beaktad från tid till annan. Inte minst kan vi konstatera det nu, då totalt mycket svårfunnen och inte uppmärksammad information återhämtats till dagens ljus.