När behövs dränering av husgrunder?

Vad betyder dränering?

Med dränering menas att dika av så att vatten rinner undan. I begreppet ligger också att skapa möjligheter för upptorkning så att fuktskador inte sker. 

Antingen är marken kring ett hus hyfsat självdränerande eller så gäller det att vidta rätt åtgärder för fuktskydd. 

Fyra grundbegrepp finns att förhålla sig till. Dessa är regnvatten, sjunkvatten, grundvatten och kapillärvatten. Regnvattnet sjunker medan grundvatten genom kapillärdrift stiger.

Är dränering viktigare idag än förr?

Förr byggdes husen vanligen på högre punkter där markförhållandena var sådana att fuktlasten från marken begränsades och regnvatten lättare kunde ledas bort. 

Med industrins och det kommersiella byggandets framväxt samt med nya konstruktioner, kom de gamla fuktförlåtande byggnadssätten att ändras till mindre gynnsamma. Det var inte längre så noga med var husen placerades. 

Med nya byggmetoder, mer isolering och sämre markförhållanden har det överlag blivit viktigare med dränering. 

Vilka dräneringslösningar finns?

Vi går inte in i minsta detalj rörande de dräneringssystem och lösningar som finns utan ämnar kortfattat sammanställa för grundläggande förståelse.

Vid tidigare husbyggnation brydde man sig inte om att dränera. Möjligen valde man att återfylla runt husets grundmurar med sand eller grövre grus men ofta användes de ursprungliga markmassorna. För att motverka vatteninträngning i betongen applicerades kallasfalt, ibland innehållande asbest. Det blev ett skyddande bitumenskikt men utan dränerande verkan. Vatten påverkade grundmurarna och golven underifrån. 

Ett senare alternativ till kallasfalt var en fuktskyddsmatta också kallad platonmatta som fästes mot grundmurarna. Genom att mattan var försedd med ”koppar” fanns viss distans till grundmurarna som kunde andas och avge fukt. 

Mellan fuktskyddsmattan och grundmuren kunde isolering av cellplast appliceras för att få en varmare källare etc..

Även om mattan gav fuktskydd så lades den vanligen inte under grundmurar eller golv och gav likt kallasfalten inte någon direkt dränerande funktion.

För att dränera bort vatten och säkerställa grunden så långt det går används idag dräneringsslang eller rör som är nedgrävd i nivå under grundmurens nederkant. Slangen eller röret omges av makadam samt en slags vattengenomtränglig duk kallad geotextil. Geotextilduken motverkar att dräneringen sätts igen av markmassor. 

Här ses principskiss gällande modern dränering. 

A: Visar den geotextil som omsluter dräneringssystemet och motverkar att jord och annat på kort tid sätter igen dräneringen. Geotextilen läggs runt makdamabädden och överst läggs ett lager makadam eller prydnadssten för att det ska se snyggt ut. 

B: Beskriver makadam som läggs för att vatten lätt ska kunna dräneras d.v.s. anvisas till dräneringsslangen. 

C: Motsvarar den isolering av dränerande cellplastisolering som sätts mot utsidan av grundmurarna. Ovanför isoleringen monteras en plåt för att avvisa regnvatten ned i makadamen. En väl genomarbetad isolering innebär även att grundmurens sula täcks med isoleringen. Två isoleringslager krävs därför i detta fall.

D: Här syns den perforerade dräneringsslangen där vatten rinner in och iväg till stenkista eller till kommunal dagvattenledning etc.. Till dräneringen ansluts takavvattningen så att vatten från hängrännorna inte tillåts rinna in emot och under grunden. 

Förr bestod dräneringen av tegelrör omgivna av sand eller grövre grus. Den lösningen sattes fortare igen av slam, jord och rötter från träd samt växter. 

Husgrunderna som kan behöva dräneras

Det är främst fyra typer av husgrunder som kan behöva dräneras. Vi startar här med de generellt mindre fuktbelastade grunderna och går sedan över till de som uppvisat mest fuktskador beroende på regnvatten och grundvatten. 

Torpargrund

Torpargrund är ett begrepp som myntats under 1960-talet och syftar till att beskriva grunden under äldre torp och hus. 

Som nämnt var det tidigare vanligt att bygga torpargrunder på sådana platser där det inte förekom högt stående grundvatten. Man valde husets placering med omsorg för att det skulle vara skyddat så långt som möjligt och för att slippa dränering. 

Torpargrunden byggdes så att konstruktionsmaterial av trä vilade på naturstenar vilka utgjorde den löst lagda eller med kalkbruk uppmurade grundmuren. Stenarna drog inte upp vatten från marken. 

Såväl som med andra grunder skedde experimenterande med mängden isolering som användes för att hålla golven varmare. Under vissa årtionden var det populärt att helt fylla upp torpargrunden med mullbänk etc.. Resultatet blev ofta att markfukt påverkade konstruktionen.

Värt att notera var att det även på platser där grundvattennivån var lägre och där det var mer självdränerande mark, steg upp vattenånga från marken. Markånga slipper man inte även om dränering sker. Idag är det därför praxis att lägga byggplast mot marken för att hindra markångan.

Dränering av torpargrund sker med försiktighet

I somliga ärenden kan dränering behövas. Det gäller att inte underminera torpargrundens grundmurar. Därför bör dräneringsdiket grävas ungefär en meter ut från murarna. Bäst är alltid att höra med etablerat företag inom dräneringsbranschen så att insatsen görs med säkerhetsmarginal i förhållande till markförhållanden och bärighet. 

Krypgrund

Från torpargrund utvecklades krypgrund. Det skedde med löpande konstruktionsförändringar från 1920-talet och framåt när betong började användas.

Bilden visar grundmur inne i en odränerad krypgrund där vatten via kapillärdrift drar upp i grundmuren av betonghålsten. De två nedre varven av konstruktionsblock är som fuktigast vilket syns genom att de är mörkare. 

Vatten kan leta sig långt upp i grundmuren och påverka ovanliggande syll och reglar av trä. Det kan i allvarligare fall leda till mögel och virkesförstörande rötsvamp. Ytterligare problem är med kantbalkar av betong, där frostsprängning och rostande armeringsjärn är vanligt.

Förutom vandrande fukt avges vattenånga från grundmuren ut i luften i krypgrunden. Tillsammans med fukt som ventileras in utifrån genom ventilerna som syns i bild ökar den relativa luftfuktigheten. Resultatet blir mögel som här syns mot blindbotten av oljehärdad board som vita till grå fläckar. 

Det är svårt att undvika att lite fukt drar upp genom nedre delen av grundmuren. När det blir ett mer uttalat problem bör dränering utföras. Även om krypgrundsmuren är stabilare än torpargrundens stensättning bör viss försiktighet vidtas när man gräver ned dräneringsslangen. 

Om vatten rinner in eller trycker upp från marken i krypgrunden och blir stående så är det inte alls bra. Därför kan inre dränering behövas.

I bästa fall fungerar det att gräva mindre diken som fylls med makadam och via lätt fall leds till en nedgrävd sump-pump. Det är en perforerad spann eller tunna med en automatisk vattenpump i. Ovanpå marken läggs byggplasten som hindrar vattenånga att stiga uppåt. Byggplast syns vara lagd i bilden ovan.

Ett alternativ är att lägga in tillräckligt med makadam i krypgrunden för att vattnet inte ska ställa sig ovanför byggplasten. Om vattnet rinner undan efter ett kortare tag behöver andra åtgärder som vattenpump inte installeras. 

Platta på mark

Från 1950-talet och framåt fuktsäkrades inte platta på mark underifrån. Någon vidare dränering vidtogs ofta inte. Dessutom byggdes uppseendeväckande många hus på mer eller mindre vattensjuk mark, särskilt under 1960-1970 talen då byggboomen var uttalad. 

Bilden visar en förskola där dränering inte fanns samtidigt som grundvattennivån under perioder stod så högt att nederdelen av plattan stod i vatten. Här syns kraftig kapillärverkan i plattans ytterkant. De i plattan ingjutna träreglarna fuktades upp. 

I träreglarna fanns träskyddsmedel innehållande pentaklorfenol. När träskyddsmedelsbehandlat virke fuktas upp och mögel samt jordbakterier angriper, frigörs elakt luktande MVOC samt kloranisoler från klorfenoler som använts. 

Yttre dränering runt plattan kan avhjälpa den värsta fuktvandringen i ytterkanterna, men problemet kvarstår ofta in under plattan. Där är det svårt att dränera och omöjligt att torka ur. Släpper plattan igenom fukt kan spärrskikt eller ventilerat golv behöva läggas uppe på plattan. 

Källare

Källare är den husgrund som det i regel är högst vattentryck emot. Det beror på grundläggningsdjupet vilket når längre ned än med de andra grunderna.

Vanliga tecken på att en källare kan vara i behov av dränering är:

• Fuktfläckar på väggarna, i synnerhet närmare källargolvet
• Flagnande och bubblande färg
• Söndervittrande hålstensblock och grundmurar
• Salt- och kalkutfällning

Om det är en inredd källare där källarväggarna isolerats invändigt kan ovanstående tecken på fuktinträngning vara dolda. Därför gäller det att kontrollera och dränera om så behövs.

Då grundmurarna till en källare är höga och kanske sedan lång tid varit påverkade av fukt, gäller det att vara försiktig när det ska grävas för dräneringen. Det har hänt fatala olyckor där väggar har kalvat och betongtrappor har rasat. Därför är det bra att ta in professionell hjälp eller gräva etappvis samt inte vara ensam under dräneringsarbetet. 

Vertikaldränering

Om det finns punkter på tomten där vatten ställer sig efter regn eller snösmältning kan man istället för mer omfattande horisontell dränering prova att göra vertikaldränering.

Bilden ger exempel på när man borrat med ett jordborr och sänkt ned en dräneringsslang med geotextil runt. I dräneringsslangen fylls det på med makadam. Vertikaldräneringen kan fungera bra när jordlager längre ned är mer vattengenomsläppligt och dränerande är det övre jordlagret. 

Vertikaldränering används också där man vill få lösa jordmassor att sätta sig snabbare än annars. 

Köpa hus och kontrollera dräneringen

Generellt räknas en dränering som utdömd efter 25 år. Hur fort den sätts igen beror på många faktorer. Det finns dräneringar som håller kortare eller avsevärt längre tid.

Vid överlåtelsebesiktning inför att köpa hus är det inte säkert att dräneringskontroll ingår. Det är viktigt att vara på det klara med vad som ingår och inte i besiktningen. 

Ett bra sätt att kontrollera dräneringen inför att köpa hus, är att först fukttekniskt undersöka de husgrunder som vi här räknar upp och länkar till. Finns det tecken som tyder på att den nuvarande dräneringen fungerar dåligt så kan den kontrolleras extra noga genom spolning och genom undersökning med inspektionskamera. 

Finns ingen dränering och tecken på behov av sådan föreligger, då får man väga kostnad mot behov samt alternativa lösningar. 

I krypgrund och källare av typen råkällare är det vanligt att viss fuktvandring sker genom byggnadsmaterialen. För att motverka vidare fuktskador är det vanligt att istället för dräneringsinsats installera en för utrymmet avsedd avfuktare.

Somliga personer menar att avfuktaren kommer att dra in mer fukt än vad som annars transporteras genom byggnadsmaterialen, och att avfuktare därför inte ska användas. Dock är det så att även om dränering utförs så kommer det i äldre konstruktioner fortfarande att komma in fukt från marken/golven och nederdelen av väggarna/grundmurarna.

Avfuktare brukar trots dräneringen behövas. Är utgångsläget inte akut kan en avfuktare definitivt vara ett substitut till kostsam dränering och dyr uppvärmning samt ventilation. 

Fungerar elektroosmos?

Elektroosmos innebär att strömsatta elektroder borras in med jämna mellanrum i nedre delen av grundmurarna. Den elektriska spänningen ska medföra att kapillärdrift i byggnadsmaterialen bryts. Det handlar därför inte om regelrätt dränering. 

Det finns många inverkande faktorer vilket gör det svårt att förutsäga om elektroosmosen i det specifika fallet kommer fungera eller inte. 

Även om dräneringsmetoden fungerar kan andra typer av avfuktningssystem likt avfuktare inte uteslutas. Det beror på att den elektrokemiska processen inte motverkar fuktvandringen helt i materialen. 

Elektroosmos är en ny lösning som ännu inte är helt utvärderad, genomarbetad eller verifierad. Vi får därmed läge att återkomma i ämnet längre fram i tid.