Källarsvamp Coniophora puteana är vanlig i huskonstruktioner

Vad är källarsvamp?

Källarsvamp med det latinska namnet Coniophora puteana är en rötsvamp också kallad brunrötesvamp. 

På 1700-talet uppfanns det första mikroskopet i form av en specialtillverkad lupp. Forskare kunde då titta närmare på bl.a. mögel och rötsvamp och hittade avgörande skillnader mellan olika sorter, vilket i en förlängning innebar att de delades in i grupper och gavs latinska namn.

Den första bevarade källan som med säkerhet beskrev källarsvampen är ett verk från den danske botanikern och kirurgen Heinrich Christian Friedrich Schumacher (1757-1830). Schumacher var den förste botanikern att sammanställa och inledande beskriva vår svampflora.

Vidare gavs källarsvampens latinska namn av den framstående finländske botanikern och sedermera Professorn Petter Adolf Karsten (1843-1917).

Under mitten av 1800-talet och framåt byggde man källare under hus i större utsträckning än tidigare. I gamla skrifter beskrivs problem med röta och svamp då källarna blev allt för fuktiga.

Utifrån fukt i källare var rötsvampen vanligt förekommande och fick därför populärnamnet källarsvamp. Populärnamnet nämns 1932 för första gången i Svenska dagstidningar. [1,2] Det förekom också att man sammanknippade olika typer av rötsvampar funna i källare under benämningen källarsvampar. Låneordet timmersvamp som är hämtat från andra länder är en annan benämning.

Källarsvampens livsvillkor och tillväxt

Gränsen för tillväxt av mögel och bakterier som Aktinomyceter brukar dras vid 75% relativ luftfuktighet eller 17% fuktkvot. För att källarsvampen ska trivas behövs högre fukthalt än så. Rötsvampen vill helst ha mer än 28% fuktkvot, motsvarande närmare 100% relativ fuktighet. 

Förhållanden där det blir så pass fuktigt är vanligt att finna i källare, torpargrund och krypgrund, särskilt under sommaren, samt där konstruktionsvirke kommer i kontakt med mark eller uppstigande vatten.

Källarsvampar kan också hittas på husets vind, kallvind. Till skillnad från de andra konstruktionerna brukar det vara för fuktigt på vindar under höst, vinter och vårvinter. Förekomst på vinden kan också bero på läckage av regnvatten genom taket och ned vid skorsten. 

Mycel

När svampsporerna under tillräckligt lång tid exponerats för rätt mängd fukt, kommer de att gro och bilda djupt eller ytligt liggande mycelium. Svampmycelet består av enstaka trådar upp till solfjäderliknande påväxt. 

Ungt mycel kan vara vitt medan äldre mycel är mörkt till svart. Om tillväxtfaktorerna inte finns efter att källarsvampmycelet utvecklats kan påväxten stanna av. Mörkt uttorkat mycel är därför ganska vanligt att finna t.ex. på kallvind som periodvis under året blir så fuktig att rötsvampen börja utvecklas, men avbryts av upptorkning.

Det är inte säkert att man kan se myceliet då svampväxten vid vissa förhållanden kan starta under ytan på trät. Det är ett ganska förrädiskt angrepp som förstör träkonstruktionen och ibland lämnar ytan av trät utan direkt okulärt upptäckbara skador. 

Fruktkropp

Om virket i huset fuktats upp tillräcklig och inte torkar ut eller avfuktas når källarsvampen vidare i sin utveckling. Om angreppet inte direkt gått på djupet kan ytligt liggande fruktkroppar bildas. 

I relaterad information går det att finna beskrivning om vit samt gul källarsvamp. Fruktkropparna kan utvecklas som exemplen här visar. Om angreppet av naturlig anledning torkar ut eller avfuktas sjunker fruktkropparna ihop till ett vit-gul-brunt skinn. 

Källarsvamp förväxlas lätt med hussvamp

En annan rötsvamp som är lätt förväxlingsbar med källarsvamp är Hussvamp Serpula lacrymans.

Båda rötsvampsarterna har förmåga att bilda det fluffiga myceliet och vita till vit-gula fruktkroppar. Samma sak gäller med uttorkade angrepp där ett slags svampskinn bildas på byggnadsmaterialet. 

Hussvampen kan ibland gå att känna igen då den har förmåga att skjuta ut mycelsträngar för att hämta vatten. Den förmågan har inte källarsvampen som måste tillses tillräckligt med fukt på stället där den växer. 

Även ett tränat öga har många gånger svårt att skilja mellan S. lacrymans (hussvamp), C. puteana (källarsvamp) och andra närliggande brunröterötsvampar som t.ex. C. marmorata (murskinn), C. arida (pulverskinn) and C. olivacea (olivpulverskinn).

Det kan ur saneringshänseende samt p.g.a. försäkringsfråga vara viktigt att avgöra vilken eller vilka svampar man har med att göra. Därför är det bra att låta göra en svampanalys. 

Medför källarsvampar hälsoeffekter?

Rötsvampar är inte så kända för att orsaka hälsoeffekter som mögel. Dock bör man veta att det i regel förekommer mögeltillväxt där det växer källarsvamp. Svampen startar inte sin tillväxt förrän ganska långt efter att mögel kunnat gro och bilda mycel. Det finns i regel mängder av metaboliter närvarande vid en uttalad skada, både från svamp och mögel. 

Allergiska reaktioner kan uppstå vid exponering för rötsvampsporer från gruppen Basidimycota, vilken källarsvampen tillhör. Forskningen har dock inte kommit så långt att man med exakthet förklarar vilka av de mikrobiella metaboliterna som orsakar hälsoeffekter. 

Det finns vissa indikatorämnen som ringats in i fall av sjuka hus. Det volatila ämnet 1-octen-3-ol är ett sådant, som avges såväl från mögelsvamp som källarsvamp [3].

Hur luktar källarsvamp?

I sin tillväxt bildar källarsvampen MVOC – mikrobiella volatila organiska ämnen såsom alkoholer, ketoner, aldehyder, karbolsyror och terpener. [3]

Vissa av dessa mer eller mindre flyktiga ämnena luktar karakteristiskt för ett mikrobiellt angrepp. Som exempel luktar alkoholen 1-octen-3-ol jordigt och svampigt till hållet unket. Ett pågående svampangrepp kan när man sätter näsan närmare intill lukta stickande likt ättika eller lite åt hållet aceton. 

Lukt från svampangreppet är flyktig och transporteras lätt in i huset från källaren, torpargrunden eller krypgrunden där skadan finns. Det är mindre vanligt att få in lukt från husets vind, även om det också förekommer. 

Lukten har förmåga att tränga in i material som absorberar fukt. Möbler, tyger, papper och annat kan luktsmittas så hårt att det inte går att få bort lukten. 

• Läs mer om lukt i hus

Förebygg svampangreppet med avfuktare

Alla mikrobiella angrepp likt källarsvampsangrepp går att förebygga med avfuktare. När det kommer till husets riskkonstruktioner som de här uppräknade, är det ofta hög fuktlast under vissa perioder på året eller året runt. 

Därför är det mycket viktigt att kontrollera klimatet med rätt sorts fuktmätare. När man inspekterar en konstruktion för första gången, likt vid husköp, är det bra att ha tillhands en fuktkvotsmätare som är utrustad med mätstift. Stiften trycks in något i trä och man kan då kontrollera fuktkvoten. Med en trådlös hygrometer går det kontinuerligt att kontrollera den relativa luftfuktigheten. Hygrometer bör absolut införskaffas om man köpt ett hus. 

Skulle fuktvärdena visa sig komma i närheten av eller överskjuta mikrobiella gränsvärden, då gäller det att se över vad som går att göra i förebyggande syfte.

Många gånger landar det i att avfuktare måste installeras. Vindsavfuktare brukar behövas som mest under vinterhalvåret medan krypgrundsavfuktare är mest i drift under sommarhalvåret. Eftersom dessa konstruktioner är svala och ouppvärmda behövs en speciell avfuktare som kallas sorptionsavfuktare. Sorptionstekniken avfuktar säkert och energieffektivare i svala miljöer, och måste anses vara långt säkrare än användning av kondensavfuktare.

Både gällande förebyggande åtgärder i allmänhet och avfuktare, står Optihus till tjänst med råd, support och om det behövs produkter. 

Sanering med saneringsvätska och avfuktare

Sanering av Coniophora puteana görs ofta genom att byta ut mer rejält skadat byggnadsmaterial. Är skadebilden inte så omfattande tas synlig påväxt bort och efter det sprayas eller penslas saneringsvätska på materialen. Då det samexisterar mögel görs även en mögelsanering.

Efter åtgärderna är det viktigt att inte låta fuktvärdena återigen passera gränsvärden. I källare kan det göras genom uppvärmning och ventilation alternativt med hjälp av avfuktare. I krypgrund, torpargrund och vind kostar det i förhållande till utrymmenas bruk för mycket att värma upp och ventilera tillräckligt. Därför är vanligaste och bästa saneringsåtgärden att slutligen installera avfuktare av lämplig typ. 

Om lukt kvarstår och letar sig in inomhus går det att komplettera avfuktaren med en undertrycksfläkt, vilken också fungerar som radonfläkt. 

Äldre rötsvampsanering

Sedan starten av det mer utbredda källarbyggandet har diverse olika saneringsmetoder använts. Allt giftigare ämnen togs fram. Arsenik ansågs skadligt och begränsades som skydd av huskonstruktion. Kreosot skapade problem med lukt samt hälsoeffekter och förbjöds därför. 

Man arbetade vidare med pentaklorfenol och andra typer av klorfenoler. Dessa användes med framgång mot rötsvamp såsom källarsvamp mellan 1955 och 1978. Det gick bra att förebygga och bekämpa rötsvampar men inte så väl gällande mögel och bakterier som Aktinomyceter. Dessa mikrober klarar av att växa trots pentaklorfenol och omvandlar det till envist luktande kloranisol.