Krigsvetenskapsakademien 1883 – Fukt i golv skapar sjukdom

Viktigt genombrott

Den tvärvetenskapliga forskningen inom begreppet sjuka hus, som Optihus grundare sedan länge givit sig hän till, kan vara både knepig och tidsödande. Ibland stannar det upp trots tusensiffrigt bladande i gamla mer eller mindre svårlästa källor. Ingen ny information hittas. Men så plötsligt, en liten notis hittas med ytterligare ledtråd och spår att följa upp. 

Precis så hände häromdagen när insändaren ”Döden i trossbotten” från 1884 hittades i Dagens Nyheter. Skribenten menade att fukt i golv och trossbotten förorsakade röta och svamp, vilket i sin tur skapade sjukdom hos dem som exponerades. 

Insändaren visade sig bli ett rejält och viktigt genombrott i forskningen och framlyftandet av fakta samt gammal vedertagen kunskap och evidens. Här nämndes att informationen om fukt i golv kontra sjukdom kom från inte mindre än Kungl Krigsvetenskapsakademien. 

Givetvis som alltid annars måste sådan andrahandsinformation källgranskas. Mail skickades till Krigsvetenskapsakademien med förfrågan om det gick att få ta del av informationen som ska ha lästs upp av en regementsläkare på deras årshögtidsdag 1883. Mailsvar kom idag på morgonen om att de inte hade möjlighet att bidra:

”Hej,

Tyvärr har vi inte möjlighet att bistå med begärd undersökning!

Med vänlig hälsning
(namn borttaget)
Ständig sekreterare”

Oavsett anledning så är erfarenheten överlag att många forskare, myndigheter, organisationer och universitet inte vill hjälpa till att ta fram den information som de facto finns eller möjligen kan finnas i arkiven. Erfarenheten härom blir framöver underlag till ytterligare artikel i ämnet. 

När ingen hjälp ges så blir det till att gräva än djupare för att komma framåt. Det lyckades och gav som sagt ett rejält genombrott. Det gav klara bevis i sakfrågorna vad vi förr visste och vad vi idag borde veta, samt vad som möjligen undanhållits oss. Informationen som gick att leta fram finns under uppdateringen nedan.

Uppdatering

23-10-06 kom ytterligare ett svar från Kungl Krigsvetenskapsakademien:

”Hej!

För att få svar på din forskningsfråga föreslår jag kontakt med Kungl Biblioteket alternativt Anna Lind biblioteket vid Försvarshögskolan.

Med vänlig hälsning / best regards
(namn borttaget)
Redaktör / Editor”

Tipsen låter som en bra idé, vilka ska följas upp.

Kungl Krigsvetenskapsakademiens årshögtidsdag 

Måndagen den 12 november 1883 firade Kungl Krigsvetenskapsakademien sin årshögtidsdag i Generalstabens lokal i Stockholm. Konungen Oskar II, kronprinsen Gustav (V) samt prinsarna Oscar och Carl fanns bland åhörarna. På sammankomsten sågs många officerare från flottan och armén, medlemmar från akademien, krigsbefälet och ett stort antal privatpersoner.

Som siste föredraganden steg ledamoten och regementsläkaren H. W. Hülphers upp i talarstolen. Han hade bland annat en mycket viktig hälsovårdsfråga att berätta om. 

Utdrag från föredraget

Här följer ett utdrag från föredraget, återfunnet i Sydsvenska Dagbladet 1883-11-15: [3]

”Slutligen uppläste föredraganden i krigsförvaltning och sjukvård regementsläkaren H. W. Hülphers sin årsberättelse. Först framhölls den vigt, helsovården intager inom nutidens läkarekonst, och som allt mer ökas i samma mån, som våra kunskaper om sjukdomarnes orsaker och utbredning vinna utveckling. 

Förhållandena inom det militära lifvet äro för helsovårdens studium företrädesvis gynnsamma, alldenstund alla de faktorer, som betinga helsa och sjukdom, här framträda tydligare än annanstädes.

Härefter lemnades en kort öfversigt öfver nyare forskningar och rön angående tvenne bland soldater ofta förekommande sjukdomar, nemligen lungsot och lunginflammation, hvaraf framgick, att dessa sjukdomar under vissa förhållanden kunde vara smittosamma. 

Den nya parasitläran, enligt hvilken många af våra allmännaste och mest härjande sjukdomar bero på närvaro inom menniskokroppen af små, mikroskopiska organismer, och hvilken lära inom nutidens läkarevetenskap spelar en så framstående roll, vidrördes, och de skäl, som tala för denna läras sanning, anfördes. 

I sammanhang härmed påpekades, hurusom helsovårdens betydelse och verksamhetsfält just på grund af parasitläran blifvit väsentligt utvidgade. 

Slutligen afhandlades en speciell hygienisk fråga af högsta vigt så väl beträffande kaserner som enskilda hus, nemligen om beskaffenheten af det material, som användes till golffyllnad, eller de s.k. trossningarna. Nyare undersökningar hafva nemligen ådagalagt, att till trossning ofta användes ett i högsta måtto orent och osundt material, som kan gifva upphof till sjukdomar af mångahanda slag, hvarför det är av yttersta vigt att mera än hittills egna uppmärksamhet åt detta ämne. 

Det nu anförda utgjorde egentligen endast inledningen till den årsberättelse som föredraganden hade att afgifva, men som tiden icke tillät att vid detta tillfälle meddela.” 

Den nya forskningen

Regementsläkaren hänvisade i sitt tal till nya undersökningar och forskning som utkommit ifråga fuktskadad isolering i golvbjälklag, och den hälsopåverkan som orsakades av exponeringen. Det hade varit bra att kunna få Krigsvetenskapsakademiens hjälp att söka informationen, men eftersom det inte var möjligt tog undertecknad hjälp av sitt kontaktnät för att undersöka vidare och få fram mer information. 

Det visar sig att en Docent från Leipzig vid namn Rudolf Emmerich 1882 utgav en vid denna tid mycket uppmärksammad forskningsbaserad skrift om hälsovårdsfrågan som röta och svamp utgjorde i trossbottnar. Just denna forskning bör kunna vara en av de under Krigsvetenskapsakademiens årshögtidsdag refererade undersökningarna. 

Vid sökning i dagstidningar gavs träff just på Emmerich och den information han utgav. Här följer avskrift av det en journalist hade att rapportera om i tidningen Vesternorrlands Allehanda 1882-11-17: [4]

”En viktig helsovårdsfråga har d:r Emmerich i Leipzig bragt till offentligheten. Han fäster uppmärksamheten på fyllningen under golfven, som ofta består av kol, lump, hår, gammalt byggnadsgrus, fin matjord m.m.

Genom springorna i golfvet suger sig skurvatten och annan orenlighet ned till fyllningen, som derigenom bildar en sjudande härd för svampbildning och organiskt liv, hvaraf alstras en giftig luft i rummet.

Alla dessa fyllningsämnen äro derföre förkastliga. Fyllnadsmaterialen måste vara fri från organiska substanser; den får icke innehålla svafvel, fosfor, kali eller magnesia, hvilket man ofta finner i kolslagg o.s.v. 

Vidare rekommenderar han en luft- och vattentät afstängning mellan trossbotten och boningsrummen. Man måste hålla golfven så täta som möjligt och genom att måla golfvet med oljefärg göra till och med golftiljorna ogenomträngliga för vatten. Inga desinfektionsmedel gagna till något, om från trossbotten förgiftade dunster uppstiga. Saken är onekligen af den högsta vigt för helsan.”

Utförligare artikel

En ännu mer utförlig artikel om Rudolf Emmerich och hans forskning fanns att ta del av i Borås Tidning 1882-12-05: [1]

”I ”Köln. Zeitg” läses följande uppsats, hwilken behandlar en synnerligen wiktig helsowårdsfråga och hwilken synes wara förtjent af den största uppmärksamhet särdeles her byggmästares. Wi återgifwa densamma efter Norrl. tidn:r. 

Det lilla häftet ”Zeitschrift für Biologie” innehåller en längre afhandling af D:r Rud Emmerich, privatdocent i hygien i Leipzig, som förtjenar att allmänt beaktas. 

Man vet hur litet desinficeringar af alla slag wid uppkommande sjukdomar hittills uträttat, mot whad man lofwat sig deraf. I några enskilda fall tydes det till och med nästan, såsom om sjukdomen blott blifwit ännu wärre ju mer man desinficerat, så förtroendet till desinfektionsmedlens werksamhet i allmänhet högst betydligt aftagit. 

Nu riktar D:r Emmerich uppmärksamhet på en punkt, som hittills warit helt och hållet förbisedd. Man har desinficerat klosetter, wäggar, möbler, sängkläder och klädesplagg – med ett ord allt, blott på golfwen har ingen tänkt. Men den nämligen i fyllnaden i golfwen, som också kallas trossbotten, finnas enligt D:r Emmerich åsigt de ypperligaste härdar för smitta, man gerna kan tänka sig. 

Författaren angifwer mängden af fyllnadsmateriel i tvenne offentliga byggnader i Leipzig. Det nya bårhuset innehåller i hufwudbyggnaden på 6.167 kvardratmetes golfyta i alla wångingarna 887 kbm fyllnadsmateriel; i det nya posthuset komma till och med 1.236 kbm fyllning på 4.993 kvm golfyta.

Redan dessa höga tal bewisa, att man i sundhetens intresse måste hafwa skarpt öga äfwen på fyllnadsmaterialet. Hwad allt kan icke gömma sig i en sådan fyllnadsmassa! 

Låtom oss taga några exempel. Fyllnadsmaterielet i en nybyggnad, hwilket bestod af kol, lump, hår, benknotor o.s.w., lemnade en sådan kväfwehalt, som om 3.000 menniskor skulle hafwa legat begrafda under golfwet. Den smutsigaste gata är hwad beträffar kväfwehalten, wida att föredraga i jemförelse med golffyllningen i de flesta nybyggnader. 

Wisserligen strider äfwen en golffyllnad af lump, hår o.b.m. mot polisstadgans föreskrifter, och de båda läroböcker i byggnadskonst rekommendera äfwen gammalt torrt byggnadsgrus som fyllning. 

Men dermed komma wi enligt D:r Emmerich åsigt ur askan i elden. ”Man kan” anmärker han, ”knapt hitta på en bättre metod att århundrade efter århundrade i menniskoboningarna samla orenlighet och sjukdomsämnen samt från nedrifna byggnader öfwerföra i nya alla möjliga faror, än detta af gammal anwända fått.”

”Byggnadspriset är från hygieniskt ståndpunkt sedt, det sämsta materiel, man gerna kan anwända; ty oafsedt att ohyra, wägglöss och deras ägg samt under alla förhållanden menskliga exkrementer och utdunstningar befinna sig deri, kan det äfwen innehålla infektionsämnen från de ofta hundratals år gamla husen, som möjligen innehålla fröen till smittosamma sjukdomar.”

Med ett ord, wåra privata bostäder och offentliga hus äro, såsom redan Bernomann i sina hygieniska afhandlingar säger, intet annat än ett slags hwitmenade grifter. I Rheinhessen anwänder man redan långt tillbaka den fina jorden af golffyllningen i gamla, nedrifna hus såsom ett utmärkt gödningsmedel, ty den är så rik på organiska substanser, på kväfwe, fosforsyra och alkaliska salter. 

Men antaga wi nu, att wid nybyggnader det renaste materiel anwändes till fyllning, så är det klart, att under boendet derstädes ifall med tiden en mängd förruttnade organiska ämnen nedtränga genom springorna i golfven och der lätteligen bilda härdar för sjukdomar. 

Man iskriwer nu de smittosamma sjukdomarnas uppkomst hufwudsakligen på de ..swamparnes räkning. Men dessa finna just i golfwen en utmärkt jordmån. 

En för det första är fyllningen alltid i tillräcklig grad fuktig genom skur- och twättwattnet. I ett boningsrum i en kasern inträngde i golfwet 328 … af skurwattnet på wharje kvadratmeter, i ett annat 414 … . Den direkta undersökningen af trossbottnarna i rummen wisade äfwen wattenmängd af ända till 14, ja, i posthuset ända till 20 procent, en fuktighet, som till och med marken i trakten af Leipzig ännu aldrig uppmätt. 

För det andra råder äfwen i regeln inom trossbottnarna en temperatur, som är tillräckligt hög för att befordra swamparnes utweckling, särskilt i närheten af kakelugnarna eller öfver eldstaden i ett på nedre botten liggande rum. På samma sätt sörja de de i väggarna löpande kaminrören för uppvärmning. Och slutligen tyckes temperaturen i trossbottnarne wara i och för sig temligen oberoende af temperaturen i rummet, högst sannolikt i följd af jäsnings- och förwittringsprocesser. – 

Wi hafva iakttagit såsom ett faktum, att temperaturen i trossbottnen kan wid en rumswärme af 16 grader C. och utan att rummet uppwärmes stiga till en höjd af 32 grader C., sannolikt i följd af snabt skeende förruttnelseprocesser. ” – Under sådana förhållanden skulle wi ju äfven hafwa funnit en ypperlig yngelplats för de nya tuberkelbacillerna, whilkas upptäckare D:r Roch, förgäfwes sökte efter bostad för dem utanför menniskokroppen, emedan dessa baciller behöfde 32 grader, men en dylik temperatur icke i wanliga fall eller för längre tid war möjlig att finna i menniskans omgifning. – ”Man skall i menniskoboningarna och i deras omgifning förgäfwes söka efter ett medium, hwilket så fullkomligt som trossbottnarne i husen under wissa omständigheter uppfyller de fordringar, whilka wi ställa på en odlingsapparat, som på det mest gynnsamma sätt befodrar den parasitära lifswerksamheten.”

Att den förderfliga och för helsan högst beständiga hussvampen ofta utvecklar sig i golfwen, är ett bekant faktum. D:r Emmerich fann widare i talrika prof af golffyllning stora massor af stafbakterier (B. Termo); i de wattenhaltiga profven utwecklade sig ofta stinkande förruttnelse, ja ett prof innehöll organismer, hwilka otwifwelaktigt framkalla sjukdomar, ty Emmerich insjuknade hwarje gång han sysselsatte sig dermed, och detsamma war händelsen med en stabsläkare, som war närwarande i laboratoriet. 

Symtomerne woro hos båda alldeles desamma Emmerich nämner mycket annat, som blomstrar och trifwes utmärkt i trossbottnarna och hwilket, då man läser derom, fyller oss med werklig fasa.

Ingen byggnadsgrund, hur pestdiger den än må wara, är få betänklig som de till det yttre oskyldiga golfwen, på whilka wi wanligen röra oss, och den rike lika wäl som den fattige är prisgifwen åt samma öde. 

Hittills hwidtagna profylaktiska åtgärder och anwända desinfektionsmedel kunde naturligtwis icke hjelpa synnerligen en, då golfwen utgöra härdar för sjukdomar, ty derpå hade man hittills ännu icke tänkt. Undersökning wisade äfwen såsom alldeles otwifwelaktigt, att icke blott golfwen i olika rum wisa olika grad af orening, utan att äfwen golfwet i ett och samma rum är på olika grad orenadt. Deraf kan man nu förstå, att sjukdomar i eljest mycket luftiga sundt belägna bostäder icke låta sig fördrifwas ur enskilda rum, ja till och med ur wissa hörn af ett och samma rum.

Mången läsare torde här inwända: om golfwet är så orenadt, att en mängd förruttnelseprocesser der försiggå så måste man ju kunna känna lukten deraf. Ja, näsan känner också mycket ofta en en rutten stank i rummen, särskildt sedan golfwen skurats, och om också en dylik lukt saknas, är dock dermed intet bewisadt beträffande golfwets renhet, enär jordfyllningen har utmärkt förmåga att absorbera illaluktande ämnen. Må man blott öwertäcka ruttet kött med jord, så skall lukten snart försvinna, men förruttnelsen upphör icke derför.

Att här återgifwa allt, som D:r Emmerich anför i sin afhandling, kan icke wara wår afsigt: wi önska blott rikta allmänhetens uppmärksamhet på denna hittills obeaktade sida af de hygieniska forskningarna.

Författaren bewarar äfwen den frågan: ”whilka motwerkande medel stå oss till buds?” och begår framförallt lagliga stadganden beträffande fyllnadsmaterielen i nybyggnader. För det första måste dessa wara fri från organiska substanser; den får icke innehafwa swafwel, forfor, kali eller magnesia – saker som man ofta finner just i kolslagg o.s.w.

Widare rekommenderar han för redan uppförda hus en luft- och vattentät afstängning mellan trossbotten och boningsrummen. Enskildheterna äro saker, hwilka mera röra teknikern; han kan i ofwannämnda afhandling skaffa sig kännedom derom. Wi tillägga här blott det, att man måste få mycket som möjligt söka undwika golfspringor och genom att måla golfwet med oljefärg göra till och med golftiljorna ogenomträngliga för watten.”

Vi har senare letat upp den rapportering som Rudolf Emmerich gjort i magasinet ”Zeitschrift fûr Biologie” 1882. Utdrag från hans arbete står att läsa här: Rudolf Emmerich om hälsorisker med svamp i golvbjälklag

Sjukdomsfrön

I artiklar runt aktuell tid beskrevs det ofta finnas frön / sjukdomsfrön i det av röta och svamp samt lukt drabbade byggandsmaterialet, likt i den isolering som här omtalas i ordalaget fyllning. 

Under första halvan av 1700-talet uppfanns en glaslupp som kunde förstora så att rötsvampar och mögelsvampar kunde ses med blotta ögat. Vår hypotes här är att man såg sporer från mikroberna, vilka fanns i mängd, och sammanknippade dessa med sjukdom som relaterades till fuktskadat byggnadsmaterial och isolering. Därav begreppet frön och sjukdomsfrön. 

Mullbänk till torpargrund

Samtida med den nya forskningen började man ändra byggnadssättet och frångå mullbänk. Vi har tidigare hittat vägledande information som nu i princip upplevs självklar, ifråga att mullbänksgrunder ofta blev fuktskadade, med rötsvamp och mögel som följd, samt att folk av exponeringen blev sjuka. Det var anledningen att man istället lade golvbjälklaget en bit över marken, minskade mängden isolering och byggde det som senare under 1960-talet kom att kallas torpargrund. 

Även om det används isolering av mineralull (glasull och stenull) i golvbjälklagen ovan den ännu modernare grundläggningen krypgrund, så rapporteras det ofta om uppkomna symtom och hälsoeffekter när fukt och mögel kunnat belasta krypgrunden med dess golvbjälklag och vidare upp i bostadsmiljön. 

Inte för tjockt lager isolering

De nyare byggnadsmetoderna innebar också att man inte lade för tjock mängd isolering i trossbotten och golvbjälklag. Kännedomen om att för mycket isolering ledde till fuktproblem fanns tack vare tidigare byggnadsmetoder. 

Experimenterande fortsatte med att t.ex. blanda kalk i isolering som sågspån och kutterspån. Det hjälpte inte om isolermaterialet blev för fuktigt. Rötsvamp som äkta hussvamp fann sig väl då hussvampen behöver just kalk för sin fortlevnad. Ganska rikligt med rapporter finns där hussvamp och rötsvamp beskrivs tillsammans med sjukdom i de drabbade husen. Även sjukdomsfrön nämns i sammanhanget. 

Är dagens isolering bättre?

Den isolering som Krigsvetenskapsakademien och D:r Emmerich beskriver låter fjärran från vår tid. Det kan med dagens isoleringsmaterial kännas säkrare och bättre, men frågan är om det stämmer?

Svaret bör bli att det idag till viss aspekt är bättre, men vi vet med bestämdhet samtidigt att när moderna isoleringsmaterial blir för fuktiga, så angriper jordbakterien aktinomyceter, mögel och mykobakterier materialen med dess tillsatta kemiska ämnen t.ex. formaldehyd-urea-lim. 

Vi vet även att mikroberna har förmåga att lyfta ut ämnen i sin ämnesomsättningsprocess och metylera dessa till andra ämnen. Det gäller t.ex. arsenik, klorfenol, koppar, aluminium och en mängd andra ämnen. 

Förutom att kunna lyfta ut för oss skadliga ämnen från byggnadsmaterial alstrar mikroberna sina egna ämnen, vid samlingsnamn kallade metaboliter. Sådana finns i mängd och kan vara bland de mest toxiska ämnen som finns, i form av endotoxiner och mykotoxiner. 

Den toxiska lukten

D:r Rudolf Emmerich beskrev i sin avhandling att toxiska lukter kom från de fukt- och svampskadade golven. Han beskrev vidare att det inte alltid luktade trots att skador fanns. Allt detta stämmer med hur det är i fuktskadade hus idag. 

Mikrobiell lukt består i bl.a. MVOC – Mikrobiellt producerade volatila organiska ämnen. Det finns forskning som tyder på att dessa luktande ämnena kan vara toxiska till viss grad. 

Det finns modern forskning som stärker evidensen om att i hus där det luktar från vinkeln mellan golv och vägg, där finns mer ohälsa, särskilt bland barn. Forskaren Linda Hägerhed Engman konstaterade detta i sin rapport som utgavs 2006. [2]

Sammanfattning

Undertecknad ser detta forskningsfynd rörande ämnesområdet sjuka hus som banbrytande och till del nedsläckande gällande dementier som av vissa parter utges, gällande att man inte kan bli sjuk av fuktskade- och mögelexponering. 

Frågan väcks varför denna mycket viktiga information och varning inte har löpt vidare i den svenska kunskapsbanken? Ett delsvar på varför är de industriella intressenterna, vilka i penningvinnade syfte i princip vill släcka all ärlig och faktabaserad information och forskning i sak. Uppföljande artikel därom kommer framöver, när tillräckligt mycket fakta inhämtats. 

Den Kungliga Krigsvetenskapsakademien har länge verkat för bl.a. rikets säkerhet, och regementsläkaren måste haft viktiga hälsovårdsaspekter i åtanke när föredraget hölls. Att föredraget dessutom hölls inför Konungen och andra prominenta personer tyder på allvaret i frågorna. Konstateras kan att det i sammanhanget är egendomligt att informationen helt ”glömts bort” och knappt finns sökbar. 

Idag har begreppet sjuka hus genom en nedsläckningsrörelse från etablissemanget blivit borttaget från nyare forskningsstudier och faktatexter. Istället har begreppen OBO – Ospecifik Byggnadsrelaterade Ohälsa samt BRO – Byggnadsrelaterad Ohälsa myntats. 

Parter som försöker undanhålla det faktum att man riskerar att bli sjuk vid vistelse i fuktskademiljö, är de som syns forska och skriva mest under dessa nya OBO- och BRO-begrepp. De försöker med hjälp av stora forskningsanslag visa att det inte är toxiska aspekter som medför sjukdom. Istället menar de att sjukdom kommer utav rädsla inför de aktuella lukterna och att rädslokänslan via olika kroppsliga processer utlöser de aktuella sjukdomsförloppen. Vi undrar i stillhet vad docenten D:r Rudolf Emmerich och hans kollega stabsläkaren samt Krigsvetenskapsakademien och andra dåtida parter hade sagt om detta? 

Nu är Optihus nära att kunna knyta samman säcken kring den historiska forskningen om sjuka hus och vad man visste och ansåg förr. Inte minst har kvarvarande material från Docenten Germund Wirgin hjälpt till att skänka kunskap. Läs mer: De skadliga följderna af fukt i bostäder och sättet att 
förebygga och aflägsna dessa.

Se även den sammanfattande videon ”Mögel och Människa i ett historiskt perspektiv”, som beskriver vad människor förr visste om mögel i hus: