Mullbänk förr och nu med fel och missuppfattningar

Mullbänkens historia

I digitaliserade dagstidningar hittas mullbänk första gången 1768. Man beskrev användningsområden för isolerande ändamål, som bänk för odling och som slanguttryck för en rejäl prilla snus under läppen. [1] Begreppet är dock äldre än så och finns i källor från början av 1600-talet med stavningen muldbenck. [2,3]

I vad som kan uttydas från historiska berättelser och arkeologi grävdes vikingatida hus ned en bit i marken, så att marken i princip gick ända upp till takfoten. Det gav viss isolerande effekt mot sommarvärme och vinterkyla. Precis som med släktforskning bleknar medeltidskällorna så det blir svårare att forska vidare. Därför gräver vi inte just denna gång djupare än så här tidsmässigt. 

Senare valde man att inte längre gräva ned husen utan istället anlägga en yttre mullbänk där mullbräda eller mullstock kunde ingå i konstruktionen.

Bilden visar det som kallas mullstock. Det var en rejälare stock vilken lades längst ned som syllstock. Mot mullstocken byggdes en yttre mullbänk av grästorv, torv, dränerande jord etc.. Mullstocken gjorde att det inte drog in luft genom bänken längs ut med golven. Kallras om vintern minskade.

Mellan mullbänken och mullstocken kunde näver läggas för viss fuktskyddande verkan. 

Det förekom också att utbyggnad av nedre delen av väggen gjordes med mullbrädor. Mellan mullbrädorna och den huvudsakliga väggkonstruktionen fyllde man ut med mullbänksisolering. 

I denna tidens torp fanns stampat eller stensatt jordgolv alternativt golvplankor lagda direkt emot jorden. Inre mullbänk förekom och användes just som bänk och liggplatser, samtidigt som isolerande funktion gavs.

Det närmaste vi kommer för att fysiskt uppleva hur våra förfäder byggde hus med mullbänk är att åka till Island. Bilden visar en mullbänk eller kanske rättare sagt torvbänk runt en gammal isländsk bondgård. Redan år 800 ska ön ha koloniserats av vikingar.

Byggnadsmetoder reste med kunniga timmermän och andra över våra hav och man hämtade ständigt nya idéer för vidareutveckling. Möjligen har husen i Sverige en gång i tiden haft lika höga mullbänkar? Klimatet är dock kallare på Island än här och tänkas kan att det var därför man anlade bänken så högt att den gick samman med det gröna taket. 

Den yttre mullbänkens brister

Den yttre mullbänken blev uppfuktad och blöt av väder och vind samt vattenånga ifrån marken. Bakomliggande träkonstruktion blev därför över tid så fuktbelastad att skador vanligen uppstod. 

Bilden beskriver hur träväggen bakom mullbänken kunde bli rötskadad. Fukt bands till väggen under så lång tid och i så hög fukthalt att mikrober som mögel och virkesnedbrytande rötsvamp utvecklades. Samtidigt startade mikrobiell aktivitet i det organiska bänkmaterialet. Det gav i sin tur upphov till ett ohälsosamt inomhusklimat, vilket vi idag kallar sjuka hus. 

Tiderna ändrades och så även sätten att konstruera hus. För att spara väggen och undvika det man kallade förruttnelse, husröta och tjuka ändrades mullbänken så att den inte längre lades så högt upp. Den täckte då på säkrare sätt endast stenfoten. Man övergick även till en annan konstruktion invändigt i husen med trossbotten av träreglar och på det trägolv som blev varmare än tidigare golv.

Mullbänk i torpargrund

Felen i form av fuktproblem som orsakades av den yttre mullbänken, samt de svala golven, gjorde att den nu flyttades in i grunden. Därmed var den första varianten av torpargrund uppfunnen. Grundläggningen kan också kallas mullbänksgrund. 

Golvreglarna var ofta tagna från trädets kärnvirke, vilket höll bättre fuktbeständighet än ytveden. Reglarna lades direkt mot marken, mot en bädd av sand eller lätt upphöjda med hjälp av naturstenar. Mellan golvreglarna fylldes det upp med mullbänk.

Var omständigheterna rätt kom mullbänksgrunden att fungera bra. Dock uppvisade den svagheter. Fukt kom att påverka reglarna och vandra upp i isoleringen. Över tid blev mikrobiella skador och lukt vanligt. 

De hus som värmdes upp och användes året runt kunde klara sig bättre genom värmens avfuktande inverkan och genom fuktvandring uppåt genom trägolven. Marginalerna var dock små. Det räckte att golven täcktes av linoleummatta etc. för att fuktbalansen skulle dra åt det negativa hållet. 

Ytterligare variant av inre mullbänk var att man lade isoleringen runt grundmuren och endast en bit in. Hela utrymmet mellan golvreglarna täcktes således inte. Värmen uppifrån stugan kunde utan mullens värmegenomgångsmotstånd nå ned och göra god verkan för att avfukta golvreglarna. Denna lösning delar vissa av funktionerna med en modern varmgrund. 

Även om fuktmarginalerna med denna isoleringsmetod drogs mer åt det positiva hållet, var det inte ovanligt att bänken transporterade upp för mycket markfukt mot syll och de bitar av reglarna den låg emot. Kraven för fuktsäkrare funktion var att huset värmdes upp under hela året och att golven kunde andas. 

Torpargrundens vidareutveckling

När de tidigare varianterna av torpargrund överlag inte var tillräckligt fuktförlåtande infördes ytterligare en konstruktionsändring. Regelverket lades med tydligare distans till marken och isoleringen flyttades upp så att den inte hade markkontakt. 

Bilden visar en modernare variant av torpargrund där man inte isolerade hela höjden av reglarna. Meningen med det var att konstruktionen skulle vara mer fuktförlåtande. Grundmurarna försågs med ventiler kallade kattgluggar. Man ämnade till skillnad mot tidigare försöka ventilera grundutrymmet under trossbotten fritt från fukt. 

Förutom mullbänk användes sand, jord, kolstybb, kutterspån, torv och annat tillgängligt som isolering. 

I ganska många torp och hus fungerade denna lösning hyfsat. Tillräckligt med värme släpptes igenom isolering och bjälklag för att avfuktning skulle ske. Trägolven gjorde att fukt till viss del kunde avges uppåt. 

Precis som med tidigare mullbänksgrund var den moderna torpargrunden också fuktkänslig. Var markförhållandena mindre bra, lades täta golvmaterial och kallställdes huset, så uppstod skador. 

Missuppfattningar om modern mullbänk

Alla problem med fukt, mikrober, lukt och ohälsa som kopplats till de nyare konstruktionssätten och byggnadsmaterialen som idag används, har gjort att en slags grön våg startat. Allt fler husägare engagerar sig på olika forum där man diskuterar och ger råd inför t.ex. renovering och anläggande av modern mullbänk. 

Råd som ges om modern mullbänk är att fullisolera med nya typer av isolering såsom perlite eller skumglas. Enligt uppgift ska det fungera bra att byta ut grästorven etc. till dessa nya isoleringsmaterial. Reglarna byts om de är rötskadade och marken lämnas som den är. Grundmuren tätas mot uteluft. 

Byggplast ska tydligen inte läggas för att hindra vattenånga från marken att stiga uppåt. Motiveringen till att slippa byggplasten ska vara att perlite och skumglas är kapillärbrytande, samtidigt som rekommenderat ovanliggande lerskikt och trägolv ska vara diffusionsöppet.

Undertecknad vill framföra att man i dessa råd väsentligen kan ha missuppfattat fukttekniska aspekter. 

Att den moderna isoleringen har kapillärbrytande effekt är bra om det stiger upp vatten mot eller över markytan. Då minskar stighöjden gällande vattnet. Eftersom marken i regel hela tiden är mycket fuktig kommer vattenånga kontinuerligt att avges uppåt mullbänken. Vattenångan hindras inte av kapillärbrytande effekt eftersom vattenånga är vatten i gasform. 

Vattenångan kommer i synnerhet att påverka nederdelen av de träreglar som ligger långt ned i mullbädden. Redan vid 75% relativ fuktighet nås gränsvärdet för tillväxt av mögel. Över 85% finns risk för angrepp av rötsvamp. Råden gör gällande att det i en bädd om 30 centimeter isolering, ett lerskikt och trägolv ska kunna klara sig under gränsvärden. 

För att en konstruktion ska vara godkänd enligt Boverkets normer ska fuktvärden om 75%RF inte passeras. Det gäller särskilt sådana konstruktioner där fukt och mikrobiella skador kan påverka inomhusmiljön negativt. 

Somliga som vurmar för den moderna lösningen menar att vattenångan hindras om man utför dränering runt grunden. Det stämmer lika lite som att kapillärbrytande effekt ska stoppa vattenånga. Dränering är bra där det behövs men gör annars liten verkan. In under grunden blir det inte mycket torrare efter en dräneringsinsats som ej var nödvändig. 

För att säkerställa en husgrund måste utvärdering och forskning kring nya material och lösningar göras. Undertecknad har efterfrågat sådan forskning från tillverkare av skumglasisolering, samt frågat rekommenderande part om fuktmätningar genomförts för att säkerställa gränsvärden och krav. Svar har ännu inte givits och det finns inga relaterade rapporter att tillgå i förhållande till den moderna mullbänken. 

Hur ska mullbänken kunna fuktmätas?

En viktig fråga är hur en modern mullbänk ska kunna fuktmätas. När grundmuren är stängd, när isolering av hårdare typ fyllts upp mellan träreglarna och när golvet lagts på plats. Hur ska man då kunna komma åt nederdelen av den fuktbelastade konstruktionen? Det finns inget annat sätt att kontrollera än att göra ingripande inspektion. 

Ett sätt för fuktmätning och egenkontroll vore att ha en tät inspektionslucka och att lägga ned fuktmätare vid nederkant av golvreglarna, samt också direkt under golven. Vid golvnivå i ett hus som är uppvärmt och inte kallställs bör det kunna bli relativt torrare än längre ned i mullbänken, bara golven kan andas. 

Vad säger överlåtelsebesiktningen?

Ytterligare fråga är vad en besiktningsperson ger för utlåtande gällande en modern mullbänk som inte kan inspekteras och som inte på förhand garanterat är fuktsäkrad?

När man ska köpa hus är det lagstadgat enligt Jordabalken att undersöka. Köparen vill säkert veta att allt är som det ska. Tillåter säljaren av huset att inspektionshål tas upp? Vill köpande part blunda för risken som föreligger och därför inte undersöka? Att behöva göra om en grundkonstruktion är rejält dyrt. Kanske behöver kök och toalett tas ut och återinstalleras. Kök och våtutrymmen tillhör de dyraste renoveringsobjekten i ett hus.

Blir det säkert med en ångbroms mot marken?

För att stoppa fuktavgivning från marken måste man lägga någon form av ångbroms eller spärrskikt. Idag är det vid renovering och byggnation av torpargrund och krypgrund byggstandard att lägga en byggplast eller motsvarande över hela markytan. 

Kan man säkra den moderna mullbänken med läggning av ångbroms? Under förutsättning att det inte ställer sig vatten eller kondenserar uppe på byggplasten kommer mullbänken att blir torrare än annars. Följdfråga är hur det ska kunna kontrolleras? Skulle ångbromsen inte hjälpa blir det omöjligt att utan ordentligt ingrepp i mullbänken installera avfuktare som tar hand om överskottsfukten. 

Dessutom måste köldbryggor där trä ligger nära eller möter grundmurar också kunna kontrolleras. 

Ytterligare problem är om man inte kontrollerat radonhalten innan grunden renoveras eller byggs. Med perliten eller skumglasisoleringen går inte undertrycksfläkt att montera på ett fuktsäkert, ekonomiskt och tryggt sätt. Radon kan utan undertryck i grunden leta sig uppåt huset. 

Sista ordet i det här ämnet är säkert inte sagt då det finns olika uppfattningar. Uppfattningarna måste vi dock frångå till fördel för fukttekniska belägg. I väntan på sådana måste sägas att den moderna mullbänken med delvis instängda träreglar och fri fuktavgång från marken måste betraktas som en riskkonstruktion.