Hoppa till innehåll 
Det har över tid varit vanligt med fukt, mögel, rötsvamp och olika typer av emissioner samt lukt i hus. Dessa fenomen har ringats in att vara vanligast förekommande i och från vissa konstruktioner. Därav begreppet riskkonstruktion. Här berättar vi sammanfattande med vidare länkar för att delge kunskap.
Definitionen av riskkonstruktion är att konstruktionen som sådan är känd för att det mer frekvent uppstår skador som är relaterade till fukt och fuktpåverkan på material.
Sådan negativ påverkan leder i sin tur till mikrobiell tillväxt, med vilket menas att det börjar växa mögel, vissa bakterier och kanske även rötsvamp.
Fuktpåverkan gör att material börjar släppa ifrån sig mer emissioner (VOC) än annars. Mikrobtillväxt kan eskalera denna emissionsavgivning och även ge ifrån sig MVOC som är mer eller mindre luktande ämnen.
Vid kraftig fuktskada och rötangrepp finns även risk att bärigheten i byggnadsmaterial försämras.
Det finns idag tio huskonstruktioner vilka direkt kan klassas som riskkonstruktion. Risken för skada varierar mellan olika årtal för byggnation och renovering, valda byggnadsmaterial, impregneringsämnen och olika sätt att uppföra konstruktionerna.
Förutom dessa etablerade och kända riskkonstruktionerna kan användandet av vissa byggnadsmaterial och felaktig konstruktionsmetod eller bristande ventilation skapa problem.
Runt millennieskiftet var det populärt att använda EPS cellplast i ytterväggarna för att energieffektivisera husen med mer isolering.
På cellplasten sattes oftast nät för att hålla fast den puts som sedan lades på och målades. Innanför cellplasten finns isolering mellan reglar av trä, byggplast och innerväggsbeklädnad. En variant var att det mellan cellplasten och den inreglade isoleringen sattes någon form av byggskiva.
Det visade sig ganska snabbt att fukt kunde komma in och påverka isolering och träkonstruktion i enstegstätningen. Fukten kunde sedan den läckt in inte avges tillräckligt snabbt igen. Det resulterade i mögel och rötsvamp. I vissa fall påverkades inomhusmiljön negativt genom lukt och ohälsa.
Den enstegstätade fasaden debatterades och blev 2015 föremål för ett rättsfall där Högsta Domstolen dömde ut den. Domstolen menade att det var ett entreprenörsfel att uppföra fasaden. Detta trots att den från myndighetshåll varit godkänd och CE märkt.
Andra typer av fasader som kan uppvisa risker är tegelfasad där ordentlig ventilationsspalt inte finns eller väggkonstruktionen inåt huset inte är fuktsäkert uppförd. Enligt forskare som undersökt och räknat på fuktförhållanden bakom tegelfasader så ska de flesta sådana konstruktioner riskera att periodvis ha klimatförhållanden som tillåter mögel att tillväxa. Tegelfasad klassas dock inte i alla lägen som riskkonstruktion. Läs mer om skalmur nedan.
Motsvarigheten till enstegstätad fasad kan hittas där man inte byggt in en luftspalt innanför fasadpanel av trä eller annat material. Precis som med cellplast riskerar konstruktionen att fuktas upp och kan sedan inte snabbt nog torka ut.
Förr fanns det inverkande faktorer som gjorde att husets vind inte var en så uttalad riskkonstruktion som den är idag. Man eldade med ved och värmde senare upp med oljeeldning.
Murstocken var varm och eldningen såg till att ventilera bort fukt från huset. Samtidigt hade man inte så mycket isolering i vindsbjälklaget. Isoleringen bestod ofta av kutterspån som kunde dra åt sig fukt under fuktigare klimat för att avge fukten när det blev torrare. Vinden hölls på så sätt varmare och torrare.
Idag är förhållandena ändrade och vi har börjat tala om kallvind. Uppvärmningssystemen är bytta till sådana som inte värmer upp murstocken. Det blir inget välbehövligt värmespill ut till vindsutrymmet. Ventilationen som kallas självdrag har ändrats till andra typer, samtidigt som självdrag inte fungerar så bra när äldre typ av värmekälla inte används.
Vindsbjälklagen har många gånger tilläggsisolerats eller vid nybyggnation kraftigt byggts på gällande isoleringstjocklek. Resultatet blir en kallare vind och därmed en mer uttalad riskkonstruktion.
Dessutom kanske det inte i samband med konstruktionsändringarna installerats byggplast mot den varma sidan av vindsbjälklaget. Då sker diffusion och konvektion av luft och fukt upp på den kalla vinden där det blir mögelskador.
I ett försök att åtgärda risken samt undvika isbildning på yttertaket började man ta upp ventilationshål in till kallvinden. Under fuktig väderlek innebär det att kallvinden fuktas upp till över gränsvärdet för mögel. När yttertaket under höst och vinter kyls ned, vilket ofta sker nattetid, kommer fukt att kondensera mot detsamma. Uttorkande verkan finns ofta inte tillräckligt eller snabbt nog för att eliminera risken med följdskador.
Krypgrund har fått sin benämning utifrån att det är ett lågt krypbart utrymme under huset.
Denna riskkonstruktion angränsar till marken och är ofta ventilerad. Eftersom uppvärmning eller avfuktare och vidare fuktförebyggande åtgärder många gånger saknades kom de flesta krypgrunder över tid att skadas p.g.a. den höga fuktlasten.
Fukt från marken och upp genom grundmurar är en riskkälla. Ventilationen främst om sommarhalvåret är en annan riskeskalerande faktor. Krypgrunder är nämligen svalare än vad det är ute om sommaren. När fuktig sommarluft ventileras in i krypgrunden kyls luften ned. Den relativa fuktigheten som styr när mögel och bakterier ska trivas skjuter därför över gränsvärdet.
Byggnadsmaterial i krypgrundens trossbotten (golvbjälklag) strävar efter ett jämviktförhållande sett till den höga relativa fuktigheten. När fuktkvoten i byggnadsmaterialet nått över riskvärdet en tid kommer mikrobernas sporer att avkänna det och börja gro. Vid tillräckligt höga fuktkvotsvärden finns också risk att olika rötsvampar t.ex. hussvamp eller källarsvamp angriper och förstör träkonstruktionen vid angreppsstället.
För ungefär femtio år sedan hade man glömt bort gammal kunskap om att för mycket isolering kunde innebära att en riskkonstruktion skapades. Man började till skillnad från tidigare att fullisolera och tilläggsisolera golvbjälklagen. Det släpptes inte längre med de åtgärderna igenom så mycket värme uppifrån huset och ned. Särskilt undersidan av golvbjälklaget och hela krypgrunden blev svalare och under fuktbelastande årstid än fuktigare.
Ännu längre fram blev det ganska populärt att tilläggsisolera golvbjälklaget i krypgrunden med cellplast, samt ännu senare med sprayisolering. Detta kan vara riskkonstruktionsförvärrande tilltag.
Byggnation av källare har under årtusenden kommit och gått samt varit vanligare i vissa civilisationer och samhällsklasser än i andra. Backar vi bandet några hundra år tillbaka här i Sverige så var det långt vanligare med en från huset fristående jordkällare än källarplan som husgrund.
I mitten av 1800-talet började man dock att återinföra källarkonstruktioner under vanliga hus. Snabbt blev man varse att det var en riskkonstruktion. Marken avgav fukt och ventilation orsakade som i krypgrund negativ effekt om sommaren och hösten.
När betongen på 1920-talet kom till Sverige kunde man bygga bättre och fuktsäkrare än tidigare. Dock gav betong utan bra dränering och golvunderlag inte fullgott fuktskskydd. Riskkonstruktionen förvärrades av att man isolerade trossbotten mer samtidigt som källarväggarna invändigt reglades upp med träreglar och isolering, samt kanske även kläddes med tätare byggplast. Det förekom också att fuktgenomsläppligt betonggolv reglades upp och isolerades.
Fukt stängdes inne i konstruktionen som därför förvandlades till riskkonstruktion.
När nyare typer av värmesystem som bergvärme, luftvärme och fjärrvärme gjorde att olje- eller vedpannan i källarna togs bort, kom källarna att bli svalare och fuktigare. Ventilationen som dessa värmesystem stod för försvann också.
En kallhållen och uteluftsventilerad källare innebär ungefär samma riskfaktor som en krypgrund.
Vissa källarplan byggdes upp med färdiggjutna EW betongblock där man kramlat fast bärande träreglar. Resultatet var många gånger mindre bra och problem motsvarande inredd källare dök upp.
För att spara in på konstruktionskostnader kom man på att det kunde fungera med ett så kallat platt eller mer korrekt benämnt låglutande tak. Istället för att uppföra tak med rejälare lutning och takbeklädnad av takpannor eller plåt, användes för det platta taket impregnerad papp som värmesvetsas ihop i skarvarna.
De låglutande taken blev snabbt en riskkonstruktion då läckage av vatten lätt kunde ske. Det bildas ibland svackor där takkonstruktionen sätter sig. I dessa svackor samlas vatten. Över tid kan det börja läcka i skarvarna och vid genomföringar. Både stillastående och rinnande vatten letar sig då nedåt träkonstruktionen.
De platta taken uppfördes oftast med dagvattenavrinningen som inre liggande. Det innebär att taket avslutas med en upphöjd sarg och stuprör i kanterna/hörnen. Regnvatten anvisas genom den låga lutningen mot stuprören och ska på det sättet rinna bort från taket. Det blir problematisk när löv sätter igen stuprören eller när vatten om vintern fryser till is och täpper igen avrinningen.
Ett exempel på riskkonstruktionens svaghet är när det snöat mycket och ett betydande snötäcke lagt sig på taket. Det blir tungt, särskilt vid snösmältning så tungt att takkonstruktionen kanske inte tål trycket. Förutom att bärigheten kan bli för låg med rasrisk, finns risk att allt vatten inte kan rinna dit det är tänkt, d.v.s. till takbrunnarna och ned i stuprören.
Eftersom det finns sargar runt det låglutande taket kommer vatten under vissa omständigheter att kunna samlas i mängd. Finns eller uppstår läckage kan stora mängder vatten orsaka omfattande vattenskada. Det kan bli som en smärre bassäng med vatten uppe på det platta taket.
På 1950-talet hade betongindustrin fått sådan spridning att man använde materialet till större projekt. I USA fann forskare att platta på mark måste fuktsäkras mot marken den göts emot. Forskare i Sverige gick emot denna kloka insikt och vi lade här plattor utan underliggande fuktsäkring. De tidigare betongplattorna blev därför en riskkonstruktion.
Det straffade sig att inte fuktsäkra husgrunden eftersom fukt påverkade träreglar, isolering och syllar ovanför plattan. Entreprenörerna började experimentera med att lägga en hårdare typ av mineralullskiva under plattorna. Det fungerade definitivt inte så bra i isoleringssyfte då marken alltid är fuktig. Det stoppade inte upp vandrande fukt.
För att kunna motverka de följdskador som fuktvandringen orsakade togs väldigt giftiga träskyddsmedel fram. Då man förlitade sig på träskyddsmedlens verkan mot mögel, bakterier och rötsvamp användes de flitigt och räknades in i kvalitetssäkringssystem samt byggnormer.
Husägare som renoverade och målade sina hus kunde köpa produkter med klorfenol i. Vid sågverk användes klorfenoler som pentaklorfenol för att impregnera byggnadsmaterial som snart skulle användas till plintgrund, krypgrund, platta på mark och andra konstruktioner som väggreglar, takstolar etc.. Torpargrunder som renoverades blev också ett objekt för användning av träskyddsmedlen.
Rötsvampar hindrades ganska effektivt av pentaklorfenolet men mögel och bakterier som Aktinomyceter kunde stå emot och börja omvandla klorfenolerna till lättflyktigt kloranisol. Kloranisolerna luktar illa och lukten har förmåga att sätta sig djupt i många typer av material. Riskkonstruktionerna blev således förvärrade. Man skred till verket med obeprövade metoder och lät industriella intressen skynda på den negativa utvecklingen, med myndigheternas, universitetens och politikernas goda minne.
Kloranisolet och klorfenolerna samt mögel och bakterier med dess metaboliter kan luktsmitta en hel platta på mark. De enda sanerings- och renoveringsmetoderna som är gångbara är att ta bort allt impregnerat material och lägga spärrskikt eller ventilerat golv emot plattan. När skadan är långt gången kostar det mycket att säkerställa inomhusklimatet från riskkonstruktionens spridande av ohälsosamma ämnen.
Plintgrunder är en grundläggning som byggs upp på plintar. Det innebär att man inte bygger några grundmurar som runt torpargrund eller krypgrund. Det sker fri luftväxling under plintgrunden året runt.
Då solen inte kommer åt att värma in under plintgrunden kommer det relativa fuktvärdet där ofta att överstiga värdet som finns i uteluften under sommaren. Förutom det stiger markånga uppåt och kan öka risken för skada.
Om nätterna när det bildas kondens på gräsmattan kommer det också att kunna bildas kondens på marken under plintgrunden och mot dess blindbotten. Om hösten följer plintgrunden klimatet ute, vilket under långa perioder ligger över gränsvärdet för mögel.
Plintgrunder vars blindbotten ligger nära marken är en lite mer uttalad riskkonstruktion i förhållande till grundläggningar där man valt att öka mellanrummet. Båda varianterna tillhör dock kategorin riskkonstruktion.
På 1970-talet när det var olje- och energikris blev det populärt att tilläggsisolera och renovera hus med träfasad genom att sätta upp en skalmur av tegel, med andra ord en tegelfasad. Det blev också mindre populärt att ventilera husen. Inomhusklimatet blev av de och andra här nämnda orsaker fuktigare.
Gjordes inga andra åtgärder som anläggandet av spärrskikt (byggplast) mot fukt inifrån huset kunde fuktpåverkan inifrån och även utifrån ske mot de metallkramlor som säkrade tegelfasaden mot trästommen eller träpanelen. Kramlorna kunde rosta sönder och det har hänt att hela eller delar av tegelfasaderna har rasat.
Ett annat problem kunde uppstå bakom skalmuren då murbruk ramlade in och ner när man murade upp tegelstenarna. Det stoppade upp ventilation och fungerade också som köldbrygga emot träkonstruktionen. Fuktskador uppstod. Sammantagna faktorer gjorde att ytterligare en riskkonstruktion hade skapats.
Ordet torpargrund relaterar till en äldre typ av krypgrund. Namnet myntades på 1960-talet då man efter smygande övergång sedan 1920-talet helt övergick till nya konstruktionsmetoder vilka krypgrunderna innebär.
Torpargrunden var en riskkonstruktion av flera anledningar. Runt vissa torp lades mullbänk upp en bit mot grundmur och väggar. Fukt påverkade då syll och främst nedre delen av väggkonstruktionen. Man övergick därför till att lägga mullbänk invändigt i torpargrunden mot grundmuren och även i somliga torp i hela grunden mellan golvreglarna. Invändigt i torpargrunden kunde mullbänken dra upp fukt mot träkonstruktionen som tog skada.
Senare med kunskap på hand om riskerna, valde man att inte fullisolera golvbjälklaget, utan endast att delisolera det. Det kunde innebära så lite som runt fem centimeter isolering av olika tillgängliga slag. Allt från mull, sand till mossa och kol etc. användes.
Ventilationsförhållandena var precis som i riskkonstruktionen krypgrund svåra att styra över. I regel brukade man stänga till ventilationshålen kallade kattluckor under vintern för att få varmare golv, då dessa inte hade någon vidare isolering.
Torpargrunderna var ofta låga i förhållande mellan marknivå och golv. Det förekom att reglarna och ibland att syllstocken gick ända ner mot marken. Dessa konstruktionsdetaljer fuktutsattes då extra mycket, särskilt om isolering lades så att de inte kunde andas och torka ut.
På olika forum kan utläsas om råd att t.ex. fylla ut hela torpargrunden med isolering av skumglas eller perlite så den blir en modern typ av mullbänk. Detta ökar på risken för att fukt negativt ska kunna påverka konstruktionen.
De allra mest fuktutsatta rummen i ett hus, såsom badrum, dusch och tvättstuga kallas vanligen för våtutrymme. Ytskikten som utförs med våtrumstapet i plastmaterial eller med kakel och klinker måste hålla tätt.
Tyvärr är det väldigt vanligt med fuktskador i våtutrymmen. Det kan handla om vattenrör eller kopplingar som sprungit läck, eller att tätskikten med bakomliggande fuktspärr inte är täta. Kan fukt och vatten läcka igenom blir det ofta stående så att mögelskada och/eller rötsvamp utvecklas.
Ett annat problem är otillräcklig ventilation. När fuktig luft inte ventileras ut tillräckligt snabbt och när vatten på ytmaterialen inte torkar ut, uppstår det svarta prickar av mögel. Eftersom kakelfogar binder fukten så svartnar dessa ganska snabbt av den mikrobiella påväxten.
Tiderna ändras ibland så snabbt att gammal kunskap om att bygga fuktsäkra hus glöms bort. En slags övertro till nya material och industriella intressen gör att nya riskkonstruktioner skapas. Allt går för snabbt och de nya byggnadsmaterialen testas inte samtidigt som privatpersoner och entreprenörer använder materialen i konstruktioner och sammanhang där de egentligen inte hör hemma.
Förutom att snegla bakåt i tid kan vi i några meningar landa på olika typer av isolering som exempel. Energieffektiviseringskrav har gjort att mer isolering krävs i våra hus. Det har sammanfallit med nya typer av totalt sett fuktkänslig isolering som mineralull. Förutom fuktkänslighet har denna isoleringstyp framkommit som ohälsosam om luften kan kontamineras av isoleringsfiberna.
Samtidigt som energikraven ökat har också miljömedvetenheten ökat. Det innebär efterfrågan av eko-vänliga typer av material och isolering. Efterfrågan driver på företagande och nu kan flera nygamla typer av isolering inhandlas. Kruxet är att de inte testats tillräckligt i alla våra nya huskonstruktioner. I olika Internetforum syns okunskapen vara stor. Tips och råd ges om läggning av isolering i sådana applikationer som direkt eller indirekt kommer innebära att en ny riskkonstruktion skapas.
Ytterligare ett exempel på skapandet av en riskkonstruktion var för några år sedan då lansering skedde av byggskivor innehållande magnesiumsalt. Detta ämne drar åt sig fukt från luften och kan bli så fuktigt att intilliggande trä samt isolering blir fuktskadat.
Förvärrande av riskkonstruktioner sker också. Ett exempel här är när man anlägger solpaneler mot yttertaket utanför kallvinden. Då solpanelerna skuggar taket kommer inte vinden att värmas upp så mycket som annars. Det resulterar i ett fuktigare vindsklimat.
När ett hus kallställs blir hela huset under fuktiga klimatförhållanden en riskkonstruktion. Det krävs värme, ventilation och avfuktning för att så gott det går säkerställa huset från aktuella risker.
När man ska köpa hus gäller det inte att bara anlita kunnig person för överlåtelsebesiktning. Det är också mycket bra att ha läst på före köpet så att man själv kan göra en grundläggande utvärdering av vilka riskkonstruktioner som finns och vad de innebär i förhållande till aspekter som fuktsäkerhet.
Relaterat till riskkonstruktioner är inte bara åtgärdandekostnader utan också påverkan av miljön inomhus. Inte sällan har fukt, mögel, bakterier och kemiska ämnen påverkat inomhusmiljön så att den blir ohälsosam att vistas i. Många rapporter om detta har beskrivits under benämningen sjuka hus.
När man köpt ett hus och det i efterhand uppdagas fel, kan detta ibland åberopas under begreppet dolda fel. Frågan är då om en riskkonstruktion med dess kända fel samt brister kan räknas som ett dolt fel?
Fel i konstruktioner som är kända som riskkonstruktion är mycket svåra att driva som dolt fel. Även om felet inte är allmänt känt och om information saknas från myndigheter kommer det kunna vara svårt att vinna bifall i en sådan fråga. Man tittar tillbaka på vad som var praxis under den tid huset uppfördes samtidigt som man beaktar hur olika material och produkter användes. Just därför är det väldigt viktigt att vara insatt i ämnet när man ska köpa hus.
Optihus ämnar genom olika guider på hemsidan hjälpa till med information och forskningsbaserad fakta. Denna artikel om riskkonstruktioner blir inte på långa vägar komplett utan att läsa de andra artiklarna och utan att inhämta kunskap i ett vidare sammanhang.
CEO - F&U.. Står för forskning, kunskap samt ärlighet. Gillar att hjälpa andra och värnar speciellt barnen i vårt samhälle.
Nytt hos Optihus
OBO – Ospecifik Byggnadsrelaterad Ohälsa är ett relativt nytt begrepp som beskriver initial misstanke om att olika förhållanden i hus och fastigheter föranleder ohälsa. Med ospecifik menas i korthet att det efter utredning inte går att fastställa byggnadsrelaterade eller verksamhetsrelaterade
Byggnadsrelaterad ohälsa (BRO) har blivit allt vanligare i vår moderna värld. Under begreppet sammanfattas och beskrivs en rad olika byggnads- och fuktskaderelaterade orsaker till de symtom och hälsoeffekter som följer på vistelse i aktuella hus. Ofta är det svårt att
Följ oss gärna och var med på den fortsatta forskningsresan:
Optihus AB
Sälgvägen 10
341 38 Ljungby
Sverige
Organisationsnummer 559265-7679
Registrerat för moms och F-skatt
Alla rättigheter reserverade
© Copyright 1991-2023
Öppettider och kontakt:
För besök krävs bokning och bekräftelse
Besöksadress Viaduktgatan 8, 341 32 Ljungby
Support och rådgivning är öppen
vardagar 08:30-15:30
Telefon 010-204 14 14
Email kontoret@optihus.se
Internetbutiken är öppen för beställning
dygnet runt.
2 svar på ”Vad är en riskkonstruktion?”
Hej!
Det verkar finnas risker med alla konstruktioner. För mig skulle det vara jätteintressant att läsa om vilka material du, Jerker, skulle välja till olika husdelar om du idag skulle bygga ett hus. Gärna ett hus med planerad livslängd om minst 300 år. (Med underhåll förstås.)
Detta för att få ett hum om vad du, som expert, tycker verkar minst dåligt, med dagens kunskaper.
Hej Frida,
Frågan om riskkonstruktioner och val av byggnadsmaterial är högst intressant och högaktuell. Det är inte bara hållbarhet som måste beaktas utan också att boendet är hälsosamt.
Inte så långt från Ljungby finns Lindénvillan. De bygger s.k. stenhus. Det innebär att en bärande yttre stomme gjuts i betong. Ingen puts används då ytan på betongen har viss struktur och målas i valfri kulör. Denna husentreprenör använder cellplast som gjuts fast emot betongelementen, för att ytterligare invändigt bygga upp med träreglar, isolering, byggplast, spånskiva och gipsskiva. Detta är troligen ett av de mer hållbara husen som tillverkas idag.
För egen del hade jag försökt utesluta cellplast, glasfiberisolering, byggplast, träskiva och gipsskiva. Det blir då inte helt enkelt, för om fukt tillkommer inifrån och leds emot betongen som är en köldbrygga, så uppstår problem.
Wienerberger Porotherm är en annan konstruktionsmetod som är viktig att utvärdera och bygga vidare på. Det handlar om tjockare lerblock med ett antal inre luftkanaler med isolerande effekt. Dessa putsas utvändigt. Tillverkaren kan leverera lerblocken med isolering liknande mineralull inne i luftkanalerna alternativt rekommendation om invändig isolering.
Jag skulle vilja få bort de konstlade materialen och närma byggandet mot naturens egna material. Luftkanalerna i Porotherm skulle till exempel kunna fyllas upp med Perlite eller om möjligt Hasopor foamglas. Lerblocken skulle kanske kunna gjutas runt stycken av Hasopor. Det gäller att hitta en fyllning som inte sjunker ihop och som fungerar väl tillsammans med leran. Därefter kunde naturlig isolering som hampa sättas invändigt och konstruktionen kunde få andas. Ett inre lager puts av lera hade kunnat fungera. Nämnas ska att denna idé inte är testad, vilket måste göras i alla förekommande klimatförhållanden. Redan för drygt 2000 år sedan rekommenderade en romersk arkitekt att så måste göras för att husen skulle vara hälsosamma att bo i.
Efter lösning för väggarna måste man också titta på grundkonstruktionen och taket. Dagens platta på mark är inte långtidsutvärderad utifrån cellplast under plattan. En annan lösning för underliggande isolering är foamglas, vilket har potential att hålla längre. Foamglas kan också användas med ett lager lera som innergolv. Viktigt är då att konstruktionen inte innehåller träreglar som utsätts för markfukt. Markfukten måste på något sätt stoppas upp. Just hur man gör det på bästa sätt måste utvärderas. Dräneringen blir extra viktig tillsammans med planering för att undvika översvämning.
Vinden mår bättre när den är lite uppvärmd, tillräckligt för att det inte ska överstiga 75%RF under kallare årstid. Det finns idag lösningar för att skapa klimatvind. Då läggs isolering under takbeläggningen och en del av isoleringen i vindsbjälklaget tas bort för lätt värmeläckage uppåt vinden till. Tråkigt nog finns inte så många andra lösningar framtagna än cellplast under takbeläggningen. Här skulle jag vilja se annat beständigare och inte så brandfarligt material. Kanske skulle det gå att gjuta foamglasskivor att lägga?
Denna diskussionen kan göras mycket lång vilket egentligen behövs. Pengar styr idag så att husen inte blir tillräckligt fuktförlåtande och ej tillräckligt hälsosamma att vistas i. Många av riskkonstruktionerna skulle kunna undvikas men byggkostnaden ökar samtidigt.
Ett generalfel förutom byggmissarna är att huslånen läggs med väldigt långa amorteringstider. Amorteringstiden löper förbi husens livslängd i del och helhet.
Tack för din kommentar!
Mvh Jerker