...
Optihus AB
Optihus AB

Rötsvamp kan snabbt bli allvarligt virkesnedbrytande i fuktiga hus

Rötsvamp som angriper hus

Rötsvamp är ett begrepp som omfattar de svamparter som fungerar virkesnedbrytande. Rötsvampar finns i naturen och ingår i det viktiga kretsloppet där döda träd och växtlighet bryts ned och återgår till näring.

För att sprida sig avger rötsvamparna sporer som sprids med vinden och via kontaminering. Sporerna finns i princip överallt, även i våra hus. Där lägger de sig och väntar på rätt klimatförhållanden innan grodd sker. 

Inne i ett väl uppvärmt hus med dess inre klimatskal är röta sällsynt. Det krävs i princip vattenläcka eller undermålig byggnadskonstruktion för att rötskada här ska kunna ske. Däremot är rötsvampspåväxt vanligt att finna i husets yttre klimatskal samt i riskkonstruktioner, särskilt de som angränsar mot marken likt torpargrund, krypgrund och källare. Husets vind kan också vara i farozon. 

Tillåts rötsvampsangreppet fortlöpa blir allvarlig virkesnedbrytning och bärighetsförsämring följden. Vid riktigt allvarlig skada kan huset behöva rivas eller brännas. 

Här i Optihus artikel beskrivs rötsvamp utifrån ett forskningsperspektiv ämnat att kunna nå och gagna de som önskar köpa hus eller de som redan äger ett. 

Innehållsförteckning

Om begreppet röta och rötsvamp

Förruttnelse och röta har som begrepp använts under mycket lång tid tillbaka. Det har varit frekvent förekommande inom medicinsk terminologi och även för att beskriva angrepp och skador av rötsvamp i hus. [1]

I kvarvarande källor från romarriket och i bibeln går att läsa om hur de såg på det vi idag kallar mögel och rötsvamp. Romerska arkitekter och forskare hade bedömbart god uppfattning och erfarenhet om hur man skulle förfara vid val av och avverkning av träd, för att kunna bygga mer beständiga och hälsosamma hus.

Decentraliseringen som skedde vid romarrikets fall gjorde troligtvis att delar av den förvärvade kunskapen om husbyggnation försvann. Man brukar i sammanhanget tala om medeltidens mörker och utbredd fattigdom.

Begreppet husröta [2] nådde undertecknad i arbete med släktforskning under 1600-1800-talen. Vid närmare efterforskning gavs kunskapen att husröta kunde betyda såväl skador av rötsvamp som mer allmänt förfall av boställena.

Präster, regementspräster, officerare och andra former av tillsyningsmän hade till uppgift att regelbundet besikta torp och hus. Fanns husröta och det bedömdes bero på bristande underhåll kunde soldaten, ryttaren eller arrendatorn bli tilldömd dryga böter.

Någon gång under 1860-talet började begreppet rötsvamp användas. Det berodde bl.a. på att den tyske skogsforskaren och mykologen Robert Hartig (1839-1901) gjorde avsevärda framsteg inom ämnet.

Hartig kunde genom sina studier visa att det var svampar som orsakade röta i trä. [3] Därmed ändrades de tidigare uppfattningarna om att rötsvampar var jord som angrep huset, guds straff eller berodde på övernaturliga väsen.

Förutom ovanstående begrepp förekom ordet ”tjuka” omkring sekelskiftet 1800-1900. Någon ordentlig beskrivning av ”tjuka” har ännu inte presenterats men i glesa handlingar står det som formulering för rötsvamp och även mögel i hus. Ursprungligen kommer begreppet från sjukdom och ”sjuka” då man sammanknippade mögel och röta med kroppsliga sjukdomar. Det är snarlikt med att vi idag säger sjuka husom ett hus med fuktskador där folk far illa.

Hur fungerar rötsvampar?

Rötsvampar finns i naturen och deras sporer sprids med vinden, insekter, djur och människor samt via kontaminerat virke, jord och arbetsredskap.

Förenklande kan svamparnas livscykel beskrivas enligt bild:

Rötsvamp och dess livscykel

När sporen hamnar på ett ställe, t.ex. i ett hus med gynnsamma klimatförhållanden samt andra livgivande omständigheter kommer sporen att gro. Från rötsvampssporen skjuter det ut hyfer som bildar ett nätverk av trådar kallat mycel.

Ibland går det okulärt upptäcka fruktkroppar men det är vanligt att rötsvampsangreppet ligger mer eller mindre dolt i virket fram till dess påväxten och skadan är långt gången.

Uppkomst av fruktkroppar beror på vilken rötsvamp som är aktuell och vilka förhållanden som råder. Fruktkroppen alstrar sporer som också kan framkomma asexuellt utan att det bildas svampkropp. 

Rötsvampar har förmåga att angripa virke, inte bara ytligt utan även in på djupet. Den förmågan utgör virkesnedbrytande egenskaper som i sin tur leder till bärighetsförsämring i byggnadsmaterial.

Olika typer av rötsvampsangrepp

För att förklara hur rötsvamp angriper och bryter ned krävs en kort förklaring om hur trä grundläggande är uppbyggt.

Träfibrer och cellstrukturer består till stor del av cellulosa, hemicellulosa och lignin.

Cellulosan utgör de längsgående fibrerna medan hemicellulosan är som ett slags sammanbindande ämne ingående i fibrerna. Ligninet fungerar som stabiliserande och sammanfogande massa mellan fibrerna.

Strukturen i trä liknar den i armerad betong

En metafor och förklaring till att trä är starkt och kan bära upp stora vikter är att jämföra strukturen med betong som är armerad med armeringsjärn.

I metaforen motsvaras armeringsjärnen av cellulosan och hemicellulosan medan betongen motsvarar ligninet.

Rötsvamp och rötsvampsangrepp brukar delas in i tre olika grupper utifrån karaktären på själva rötangreppet: [4,10]

Mjukröta

Mjukröta och mjukrötesvampar angriper som allra bäst vid syrefattigare och mycket fuktiga förhållanden. Dessa mikrober tillhör gruppen sporsäckssvampar.

Mjukröta en form av rötsvamp

Mjukrötan kan lämna ytan av trät i det närmaste oberörd. Innanför träytan har det skett nedbrytning av främst ligninet men också andra substanser.

Angreppet lämnar trät allt från ofullständigt nedbrutet till mjöligt. Svamparna har förmåga att bilda pigmentämnet melanin som färgar in brunt.

Exempel på hur mjukröta kan se ut

Här syns ett typiskt exempel på hur mjukröta påverkar och bryter ned virke. Är virket fuktigt upplevs det mjukt till skillnad från när det är torrt och vid långtgående skada smulas sönder när man trycker på det. 

När man trycker med en kniv eller annat spetsigt föremål kan det utan vidare kraft tryckas långt in i trät då rötangreppet fått goda livsförutsättningar.

Vitröta

Vitröta som tillhör basidiesvampar klarar av att nedbryta samtliga komponenter som vi räknat upp. Främst angrips lövträd men även andra träslag riskerar drabbas.

Vitröta är en typ av rötsvampsangrepp

Ligninet angrips starkt liksom hemicellulosan. Det innebär som på bilden att man innan nedbrytningen är fullständig kan upptäcka rester av fibrer som består av cellulosa.

Vitrötesvampar färgar inte in veden utan får den snarare att ljusna, varav namnet vitröta.

En svampskada av denna art, som ännu inte arbetat sig in på djupet i byggnadsvirke, lämnar ibland strängar av vita till gråa mycel längs ut med de ytligt liggande träfibrerna. Sådana fynd brukar undertecknad kalla för rötvarning.

Brunröta

Brunrötesvampar som tillhör gruppen basidiesvampar har specialiserats på nedbrytande effekt gällande cellulosan och hemicellulosan, d.v.s. fibrernas struktur.

Brunröta lämnar efter sig brunfärgade träkuber

Brunrötan påverkar i processen även ligninet som krymper och bryts upp i brunfärgade kuber. Till sist finns inte mycket mer kvar än det som kallas humus, nedbrutet och pulveriserat trä. 

Rötsvampens härjning påminner om hur eld förtär trä

Brunrötans påverkan liknar rent okulärt hur eld förtär trä i ett visst stadie av en brand. Trät bryts upp i kuber på samma sätt som svampens avsöndring av enzymer och hydroxylradikaler etc. gör. Metaforiskt kan röta beskrivas som en ”biologisk eld” vilken sakta förtär byggnadsmaterial i trähus. 

Det är inte bara bärigheten som förvinner vid röta. Energivärdet minskar väsentligen vilket märks när rötad ved ska användas för uppvärmning. 

Källarsvamp och hussvamp är vanliga brunrötesvampar

En av de vanligare rötsvamparna i brunrötegruppen är Källarsvamp – Coniophora puteana. Nuvarande namn fick svampen ungefär samtidigt som begreppet rötsvamp myntades. 

Källarsvamp med mycel och fruktkropp

I bilden t.v. ses källarsvampens mycel som kan vara allt från vitt till mörkt trådigt och plymliknande som här. Då rötsvampen påväxt någon typ av färg mot väggen i en källare har den inte kunnat vidareutvecklas utan enbart skjutit ut sina hyfer i ett utbrett mycel.

I bilden t.h. har källarsvampen lyckats påväxa i en krypgrund. En tydlig och karaktärsrik fruktkropp har utvecklats från mycel till vit fluffig påväxt med gult till lite brunt centrum. 

Ytterligare välkänd och ibland fruktad brunrötesvamp är Hussvamp – Serpula lacrymans. Denna rötsvamp har en unik förmåga att under rätt klimatförhållanden hämta vatten från annat ställe än där själva angreppet är. Hussvampar skjuter ut tjockare hyfer vilka används likt sugrör för att hämta vatten från marken eller annan källa. 

Hussvamp med mycel och fruktkropp

Här ses hussvampens mycel som vita utförgrenande trådar. Är inte förhållandena gynnsamma för svampen så kan påväxten stanna upp vid detta eller utvecklas till en hinna över träytan.

I bilden visas också en väl utvecklad fruktkropp av hussvampen. Angrepp kan börja nere i en källare, torpargrund eller krypgrund, för att genom svampens förmågor leta sig uppåt i golvbjälklaget och i väggar. Fruktkroppar kan dyka upp synligt där golv möter vägg, runt dörrfoder, i garderober och i köksskåp etc.. 

Ibland sprider sig endast sporerna från rötsvampen som ligger dold i huskonstruktionen. Sporerna är kanelfärgade och avges i sådan mängd att det lägger sig skikt av sporer t.ex. vid luftpassager där svampen påväxer. En av anledningarna att sporspridning sker så det lägger sig inomhus är undertrycket som råder i huset. Luft dras upp och in via otätheter. Det är samma ventilationsfenomen som gör att lukt från mikrobiella angrepp sprids upp i huset. 

Predisponerande tillväxtfaktorer

Predisponerande eller enklare uttryckt förutbestämda faktorer finns för om och hur rötsvampar ska kunna få möjlighet att påväxa och gå på djupet i trämaterial.

Det finns flera kända tillväxtfaktorer men också sådana som inte är utforskade ännu. Här lyfts den mer etablerade kunskapen och forskningen kortfattat fram med inflikade exempel på sådant som inte är allmänt känt eller inte tillräckligt omtalat. 

Fukt, fuktkvot, temperatur och PH-värde

Fukt är en tungt vägande grundsten för om rötsvamp med dess sporer ska kunna utvecklas. Fuktpåverkan på hygroskopiskt material gör att fukten börjar tränga in i materialets yta och allt längre in. Trä strävar efter att hålla en jämvikt till den fukthalt som omger träet i luften, marken eller från intilliggande byggnadsmaterial. 

Rent generellt läggs gränsvärdet eller tröskelvärdet för mikrobiell påväxt på 16-17% fuktkvot (FK), eftersom mögel och vissa bakterier kan etableras tidigare än rötsvampar.

Ökar den relativa luftfuktigheten under så lång tid att materialet hinner dra åt sig lite ordentligare av fukten, kommer materialets fuktkvot att öka. Nås 18% fuktkvot (FK) brukar man tala om risk för kolonisation av rötsvamp. För att svamparna ska kunna starta nedbrytningsprocessen krävs minst 22% fuktkvot (FK). Gränsvärdena varierar mellan de olika arterna. [4] 

Rötsvampsporerna äger en funktion som gör att de inte gror utan att de känner av klimatförhållandena som positiva. Gränsvärdet nämnt ovan kan därför tangeras under en viss tid innan sporgrodd sker. 

Blir det ordentligt fuktigt till blött så minskar i regel tidsramen till start av påväxt och djupare angrepp. 

Temperaturen i det utrymme där rötsvampen kan etableras är avgörande. Även temperaturen i det material som angrips avgör. Det finns såväl lägre som högre temperaturer vilka utgör gränsvärden.

Somliga rötsvampar kan tillväxa ned i någon minusgrad, men påväxten är i så fall långsam och av lättare art. Optimal temperatur varierar mellan rötsvampsarterna men ligger någonstans kring +20-35 °C. Temperatur under 0 °C och över +40 °C gör att tillväxten kraftigt minskar eller upphör. 

Rötsvampar är känsliga för vilket PH-värde som föreligger. Detta har noterats och experimenterats med i syfte att komma fram till bra rötskydd. Inom vissa ibland långtgående gränser har rötsvampar förmåga att själva reglera PH-värdet vid angreppspunkten. 

Trädslag och naturligt rötsvampsskydd

Olika trädslag har under evolutionens gång anpassat sig efter det klimat där de växer. Skulle vi ta hit träd från regnskogarna för att bygga hus så kunde rötskyddet vara betydligt bättre än i inhemskt trä. Dock finns vissa skillnader i den mikrobiella floran mellan olika världsdelar, samtidigt som mikrober likt rötsvampar är anpassningsbara. Därför vet man inte på förhand exakt vad som händer.

Rötsvamp angripepr lättare splintveden än kärnvirket i trä

Här ses genomskärning av en trädstam. Trädets splintved, den ytliga veden, är inte så kompakt som kärnvirket. Det är lättare för rötsvampen att angripa det som är mindre kompakt. Splintveden håller mer obundna sockerarter än vad kärnvirket gör. Det underlättar ytterligare för mikrobiellt angrepp.

Kärnvirket har mer uttalat naturligt rötskydd i form av olika mikrobiellt hämmande kemiska ämnen (extraktivämnen) än vad som finns i splintveden. 

Splintveden används bl.a. till fasadpanel och råspont på vinden medan kärnvirket går till reglar såsom bärande konstruktion i hus. 

Rent praktiskt upptäcks ofta skillnaden i det naturliga motståndet vid inspektion i hus. Som exempel uppfuktas och angrips råsponten på vind vanligen tidigare än takstolarna av kärnvirke. Samma sak gäller i krypgrund där man använt splintved som blindbotten och kärnvirke till golvreglar. 

Biologisk nedbrytning av rötsvampskyddet

Jordbakterier (Aktinomyceter), vissa arter av mögel och blånadssvamp tillhör de mikrober som börjar växa vid lägre fuktvärden än vad rötsvampar har som tröskelvärden. De initiala mikroberna vilka inte fungerar virkesnedbrytande så som röta, banar däremot väg för de större svamparna. De öppnar upp ytan på trämaterialet och bryter även ned eller avlägsnar träts naturliga rötskydd i form av extraktivämnen. 

Detta påverkar ramen tidsmässigt för hur fort rötsvampen kan få fäste när det blir för fuktigt. Har det tidigare inte funnits mikrobiell påväxt ligger tidsramen generellt längre bort. 

Rötsvampskyddet tenderar också sakta försvinna över tid. Det innebär att äldre byggnadsmaterial riskerar att snabbare bli angripet än nytt. 

Även nytt material kan dock vara mycket rötkänsligt. Avverkas trädet under sommarperioden då det finns mer vatten och sockerarter i detsamma, finns också mer mikrobiell näring.

Torkas virket inte upp snabbt kommer mögel och blånad att ganska direkt vara framme efter avverkning och sågning. Därför skickas brädor och reglar in i värmeugnar för viss uttorkning. Snabb uttorkning driver ut sockerarter till träts yta samtidigt som mängden rötskyddande ämnen minskar. De predisponerande tillväxtfaktorerna för initiala mikrober och vidare rötsvamp har därmed påverkats. 

Resistens mot träskyddsmedel

Återgående till lite historia så visste de gamla romarna och våra tidsmässigt närmare förfäder att beständigheten mot röta varierande mellan olika trädslag. De var också varse att fällning måste ske under trädets viloperiod, under vintern, för att kunna bygga hållbart. Vissa knep fanns också för att framställa träskydd och träskyddsmedel.

Att bränna träytan skapade ämnen och en slags barriär som har viss beständighet mot rötsvamp. Andra medel som användes för träskydd var jordbeck (olja), tjära, avkok från örter, växter och lav.

Under 1700-talet uppmärksammades vitriol (järnsulfat) som verksamt mot röta men det höll inte i en förlängning, eftersom rötsvampar kan klara sig trots sådant försök att impregnera. 

Kreosot som tillverkades av stenkol med inblandning av växter och örter uppfanns 1834 och kom att användas flitigt då det hade gott rötskydd. En variant till kreosot var karbolineum.

Senare delen av 1800-talet och första halvan in på 1900-talet innebar framgångar, inte bara inom mykologi utan också inom kemi. 

Träskyddsmedel med klorfenol och arsenik togs fram. Man hade lyckats skapa högtoxiska medel som innehöll bland världens giftigaste ämnen, även om det då inte var ett känt faktum.

Arsenik var sedan tidigare starkt reglerat då toxiciteten var känd och det fick därför inte användas i hus. Däremot ansågs inte klorfenol såsom pentaklorfenol vara giftverkande på människan och träskyddsmedel med sådant innehåll användes rikligen främst mellan åren 1955 till 1978 då förbud inträdde. 

Fyra problem dök upp. Negativ miljöpåverkan, giftverkan hos exponerade barn samt vuxna, lukt i behandlade hus och vissa mikrobers samt rötsvampars resistens. 

Jordbakterier och ett antal mögelarter är fenomenala på att anpassa sig till den högtoxiska miljön som träskyddsmedel med klorfenoler innebär. Mikroberna är delvis resistenta och avlägsnar sakta de giftiga ämnena via metylering i sin ämnesprocess. 

Den mikrobiella metyleringen innebär att klorfenol omvandlas till starkt luktande kloranisol, pentaklorfenol till pentakloranisol, arsenik till trimetylarsine o.s.v..

Även om träskyddsmedel använts så skapas någon form av betydande bekymmer i hus där det blir för fuktigt. Rötsvamp är inte resistent då tillräckliga koncentrationer av de giftiga ämnena använts, men andra mikrober kan avlägsna det tillsatta träskyddet precis som de gör med träts naturliga motstånd.

Rötsvamparnas resistens under vissa tröskelvärden av träskyddsmedel, gör att de klarar av att påväxa och fortsätta processen med att avlägsna klorfenoler m.m.. Samtidigt verkar de virkesnedbrytande även om den processen går något långsammare än annars. 

Resistens mot pentaklorfenol har studerats närmare gällande flera arter av vitröta och brunröta. [5-8]

Lukt från rötsvampskada

Under de 15 år som undertecknad givit support och arbetat på fältet har många frågor kommit in rörande mikrobiella påväxter i hus. Bland annat har frågor kommit om rötsvamp luktar och hur det i så fall ter sig. 

Precis som fuktskaderelaterade bakterier och mögel avger rötsvampar sina egenlukter. Ämnena som avges brukar sammanfattas under begreppet MVOC mikrobiella volatila organiska ämnen. Exakt hur luktkaraktären från ett angrepp är beror på vilka arter som finns närvarande och vilka omständigheterna är. 

Två svampar som direkt kan nämnas är de i bildexemplen ovan. Källarsvamp avger ättiksyra vilket finns i hemicellulosan och även produceras för att reglera det för svampen viktiga PH-värdet. Källarsvampens lukt är därför ofta stickig likt ättika med en blandning av jord. Den äkta hussvampen avger svamplukt som påminner om champinjon. 

Rent generellt brukar en rötsvampskada lukta lite stickande fränt till jordigt och mustig potatiskällare. Lukten varierar utifrån vilket stadie svampen är i och vilken temperatur samt luftfuktighet etc. som råder. Träslaget som angrips innehåller skyddande ämnen som rötsvampen måste göra sig av med. I den processen uppstår olika lukter. 

De alstrade lukterna kan komma att sätta sig djupt i byggnadsmaterial och i möbler, textilier och syntet- samt plastmaterial uppe i huset. 

I synnerhet framträder som nämnt mycket envisa och avvikande luktfenomen när rötsvampar ger sig på träskyddsmedel som tillsatts för att hämma mikrobiella angrepp. Många gånger har det gått både år och årtionden sedan luktproblemen i ett hus startat. Därmed har luktsmittan hunnit sätta sig i princip överallt. 

Leder röta i hus till hälsoeffekter?

Det är ytterligare en fråga som ofta ställts. Området är inte så väl utforskat men evidens finns rörande mer klagomål om ohälsa i hus med mikrobiella angrepp såsom t.ex. rötsvamp. 

Då rötsvampar vanligen inte är de första och enda mikroberna att etableras i fuktig miljö måste andra mikrobiella metaboliter också räknas in i det man riskerar att exponeras av. 

Vissa hälsoeffekter är etablerade som förorsakade av mögel och långt gångna misstankar finns även rörande Aktinomyceter. Hur är det då om vi tankemässigt skalar bort allt annat och bara beaktar rötsvamp?

Test har upprepat givit resultatet att basidiesporer samt sporer från äkta hussvamp har förmåga att utlösa allergiska reaktioner och förvärra astma. [9-14] Detta har varit känt i åtminstone 70 års tid och möjligen sedan tusentals år tillbaka enligt de romerska källor som kvarvaras. 

Dessutom måste de kemiska ämnena som tillsatts i syfte att träskydda tas med i beräkning. Flertalet rötsvampar har förmåga att göra sig av med eller binda högtoxiska ämnen. Exempel ovan har getts gällande arsenik och klorfenoler. Inräknas bör också dioxiner och t.ex. koppar.

En vanligt tillsats i träskyddsmedel var metallsalter såsom kopparsalt. Vid undersökning har man konstaterat att koppar från träskyddsmedel finns i rötsvampsporer, vilka man riskerar inandas. [15,16]

Det finns all anledning att ta frågan om hälsoeffekter på allvar och inte exponera sig i onödan. 

Vanliga skadeställen i hus

Förutsättningarna för rötsvamp att finna ett tillräckligt bra mikroklimat finns på flera ställen i hus. Det yttre klimatskalet är hårt utsatt för väder och vind, varför fasad, fönster och takkonstruktion är extra utsatta ställen. 

Rötsvamp i fasadpanel och fönsterbåge

Vatten är obevekligt. Sköts inte ytbehandlingen likt oljning eller målning kommer fuktpåverkan att göra rötangrepp möjligt. Fasadpanel på hus utsätts i stor utsträckning, särskilt nedre delen av lockpanelen som visas på bild. Den yttre fönsterbågen är också i utsatt läge. Runt fönstren är det vanligt med vitröta. 

För något årtionde sedan blev det populärt att isolera husfasader med cellplastskivor och sedan putsa på skivorna. Det visade sig snabbt vara en dålig idé då fukt kunde tränga in i väggen och orsaka mögel, blånad och rötsvamp på och i träreglarna. Den s.k. enstegstätade fasaden dömdes ut och man gick tillbaka till ventilerad fasad, vilket krävs för bibehållen funktion och hållbarhet. 

Tätare färger som kallas plastfärg eller latexfärg användes något årtionde fram från 1950-talet räknat. Dessa färger var för täta och har därför förorsakat stora skador t.ex. på fasadpanel och invändiga väggar i källare. 

De olika delarna i hus som ligger utanför den uppvärmda och torrare zonen kallas riskkonstruktioner. Härtill räknas kallvind, platta på mark, torpargrund, krypgrund och källare m.fl. 

Vinden är extra utsatt då taket läcker och regnvatten kan påverka den underliggande fuktkänsliga konstruktionen. Dessutom kan det i otäta hus via vindsbjälklaget tillkomma fukt från bostadsdelen. Inte nog med det, uteluftventilationen tillför särskilt under höst och vinterperioden så pass mycket fukt att rötskador riskerar tillkomma. 

Skorstenar utan huv som regnskydd riskerar bli en problemfylld konstruktion. Värms inte murstocken upp kommer den vid nederbörd att bli allt fuktigare. Når fukten ut från skorstenen till intilliggande byggnadsmaterial finns möjlighet för rötsvampar att få fäste. 

Husgrunder som angränsar mot marken är i stort sett ständigt fuktutsatta. Har inte fuktpåverkan tagits i åtanke vid byggnationen föreligger överhängande skaderisker. 

Vid platta på mark utan underliggande isolering kommer fukten att vandra igenom betongplattan med varierande skador, allt från bakterier och mögel till rötsvamp. 

I torpargrund och krypgrund tillkommer fukt både från marken, uteluftsventilation och fuktvandring upp via grundmurar. Syllbrädan eller syllstocken som vilar uppe på grundmurarna brukar vara den mest rötskadedrabbade delen men vid tillräckligt hög fuktlast ses också skador i golvbjälklaget. 

Ytterligare ställen att kontrollera extra noga är där betongtrappor ansluter till grundmuren och där olika typer av infästningar finns, likt till räcken, balkonger och altaner etc..

För fördjupad kunskap och fler bilder beskrivande dessa riskkonstruktioner, gå vidare via länkarna här:

Artbestämning genom rötsvampsanalys

I många fall är det är svårt till omöjligt att rent okulärt vid husinspektion och överlåtelsebesiktning avgöra vilken art av rötsvamp man har med att göra. 

Via rötsvamparnas mycel är det mycket svårt att avgöra vilken art det är. Det gäller även svampkropparna då de under olika förhållanden kan vara varandra i stort sett snarlika. Dessutom finns ofta flera rötsvampsarter representerade på samma ställe. 

Ska åtgärder som sanering och renovering göras kanske det inte spelar någon roll, men det finns undantag där rötsvampsanalys bör göras. 

Om misstanke föreligger att skadan beror på hussvamp och vid försäkringsärende är det av särskild vikt att analysera. Hussvampen saneras nämligen på så sätt att en bit in på friskt virke tas bort för att ha säkerhetsmarginal mot återväxt. 

Det finns s.k. hussvampsförsäkring att teckna och för att få sådan att falla ut måste rötsvampsanalysen visa positivt för svampmycel och sporer. 

Möjligen är det vid husförsäljning också bra att ha ett analyssvar som visar på typ av rötsvamp och att åtgärder vidtagits. 

Avfuktare är svamparnas värsta fiende

Det finns ingen försäkring som täcker rötsvampskada beroende på annat än vattenläckage från trasig vattenledning, avloppsledning eller viss översvämning. Visserligen finns hussvampsförsäkring men utan förebyggande åtgärder likt avfuktare, där det behövs, gäller den i regel inte heller.

Det gäller att utföra kontinuerlig egenkontroll eller låta riskkonstruktioner kontrolleras regelbundet av fackman. Skulle den relativa fuktigheten och fuktkvoten skjuta upp över gränsvärden för mikrobiell påväxt kan annars stora värden gå förlorade samtidigt som hälsorisker finns. 

Noteras risk är det väl värt att förebygga på lämpligt sätt. Ofta handlar det om att installera en avfuktare som därefter på ett säkert sätt reglerar klimatet i utrymmet. 

Sätts avfuktaren på plats när det redan blivit för fuktigt kommer den påbörja att avfukta luften. När luften blir torrare sänks ångtrycket i luften. Ångtrycket kommer till en början vara högre i allt byggnadsmaterial som kunnat dra åt sig fukt. Ångutjämningsprincipen gör att vattenånga börjar vandra ut från allt material så att avfuktaren kan forcera bort det.

Möjligheten för rötsvampar att etableras eller fortsätta tillväxa stoppas med hjälp av avfuktningen upp. Ett undantag är hussvampen som kan tillföra sig själv vatten genom sina mycelsträngar. Därför är saneringen av denna rötsvamp extra noga att utföra rätt. 

I debatten om klimatförändringen och vårt grönare mål har avfuktare i hus kommit att lovordas. Anledningen är att sanering, renovering, rivning och återuppbyggnad där avfuktare saknats, står för häpnadsväckande stor del av den miljöpåverkan som människan orsakar. 

Saneringsvätska ersätter inte avfuktare

En missuppfattning som ganska länge släpat med är att träskyddsmedel och saneringsvätskor ersätter fuktsäkert byggande och avfuktare. Vi vet med facit på hand idag att så definitivt inte är fallet. 

Rötsvampars resistens har tagits upp ovan i text och det måste även ges exempel på vad som händer efter sanering med vätskor om det fortsatt tillåts vara för fuktigt.  

Ett exempel är när det saneras med vätskor baserade på bor. En variant består bl.a. av Disodium Octaborate Tetrahydrate som tas fram i en reaktion mellan borax och borsyra. I tillräcklig koncentration kommer effektivt skydd att ges mot rötsvamp. Dock är det så att med fuktrörelser och andra mekanismer så drar saneringsmedlen in i det behandlade materialet och lämnar dess yta mer oskyddad. 

Borbaserade medel kan i otillräcklig koncentration istället för rötskydd och bekämpning fungera som gödningsmedel. Andra typer av saneringsvätskor fungerar inte som direkt gödning men tappar effekt över tid samtidigt som mikrober har förmåga att vara resistenta och bortföra det för dem oönskade så att nedbrytningsprocessen kan fortsätta. 

Med det är inte sagt att saneringsvätska är olämpligt att använda. I vissa lägen bör man ta till den hjälpen samtidigt som fuktsanering sker på lämpligt sätt, varför avfuktare vanligen kommer in i bilden. 

Köpa hus med rötsvamp

Att inte låta undersöka huset med dess riskkonstruktioner innan köp är likvärdigt med att köpa grisen i säcken. Risk finns att det föreligger allvarliga rötskador som kan kosta åtskilligt att renovera.

Huspriserna skenar och i takt med värdeökning och ökade omkostnader för byggnadsmaterial samt entreprenad bör husköparen vända på myntet ett antal gånger och ta fram en realistisk kostnadskalkyl.

Tomtvärdet och läget får vägas emot de kostnader som finns för att återställa huset i bra skick. 

Frågan är om man kan lita på personen som gör överlåtelsebesiktningen? Meningen är att förtroende ska kunna finnas men ibland infinner sig inte tillräcklig kunskap eller rätt förhållanden. Besiktningsmannen får t.ex. inte utan säljarens tillåtelse göra ingripande undersökning. Det innebär att inspektionshål ej får tas upp för kontroll i husets klimatskal etc.. 

Rekommendation kanske ges om behov av mer fördjupad undersökning eftersom sådan oftast inte ingår vid första inspektionen. Här gäller det att lyssna och inte hoppa förbi det momentet. Tänk om rötsvamp eller andra allvarliga fuktskador gömmer sig i konstruktionen.

Har man som köpare av ett hus valt att inte ingå en fördjupad undersökning väljer man också bort att kunna åberopa dolda fel som relateras till rekommendationen. 

Görs fynd av rötsvamp men fuktmätningen visar att det är torrt under gränsen för tillväxt, då går det inte rakt av säga att rötsvamparna är döda och att angreppet är gammalt. 

Rötsvampar har såsom mögel och jordbakterier välutvecklad förmåga att lägga sig i träda och invänta återkommande höga fukthalter. Hyfer och sporer väcks återigen till liv då fuktkvoten blir den rätta. För att avgöra om ett rötsvampsangrepp är gammalt och dött måste det i regel analyseras och underläggas odlingsförsök. 

Även om det vid inspektionstillfället inte ger indikation på för höga fukthalter i luft och material, är risken överhängande att det i riskkonstruktioner råder ett med årstider och väderförhållanden återkommande fuktproblem. Det gäller att ta höjd för sådan risk och kalkylera in åtgärder som avfuktare etc.. 

Klimatförändringen är bekymmersam

I takt med ett allt varmare och fuktigare klimat ökar fuktlasten på våra hus och fastigheter. I synnerhet är inte trähus med alla förekommande riskkonstruktioner lämpade att utan åtgärder finnas i vår klimatzon. Tilltar fuktlasten ytterligare kommer mängden rötskador att öka. [17,18]

Viss ökning har redan konstaterats, gällande t.ex. hussvamp. En av förklaringsmodellerna framhåller just klimatet som inverkande. 

Mellan efterkrigstiden och längre in på 1970-talet var det svalare och i regel rejäla vintrar. Sådant klimat minskar mängden fukt varför en av de viktigaste tillväxtfaktorerna för rötsvamp och andra mikrober var mindre uttalad än idag. 

Kraven om energihushållning och mer isolering i hus har sedan ovan nämnd period avsevärt skärpts upp. Med mer isolering i husets klimatskal minskar värmeläckaget med dess avfuktande verkan. Förutsättningarna för att husen ska kunna klara sig utan rötsvampskador minskar således via två faktorer. 

Då hus inte är tillräckligt fuktförlåtande måste vi på något sätt gå in och förebygga. I torpargrund, krypgrund, källare och vind är det ganska enkelt. Dock finns svårigheter där man inte kan sätta in avfuktare, t.ex. i väggar med så tjock isolering att det i konstruktionen uppstår köldbrygga.  

Relaterade blogginlägg

Läs gärna vidare på Optihus blogg i till rötsvamp relaterade blogginlägg.

1] Sök på ordet röta, Svenska dagstidningar, Kungliga Biblioteket. 
2] Sök på ordet husröta, Svenska dagstidningar, Kungliga Biblioteket. 
3] Fungal Communities in the Decay of Wood, Rayner A.D.M., Boddy L., 1988.
4] Nedbrytning av trä orsakat av rötsvampar vid olika fuktkvoter, Erik Josefsson, 2016.
5] Biodegradation of pentachlorophenol by the white rot fungus Phanerochaete chrysosporium, G J Mileski et al., 1988.
6] Biodegradation and biotransformation of pentachlorophenol by wood-decaying white rot fungus Phlebia acanthocystis TMIC34875, Pengfei Xiao & Ryuichiro Kondo,
7] Degradation of 2,4-dichlorophenol and pentachlorophenol by two brown rot fungi, K Fahr et al., 1999.
8] Biodegradation by Brown Rot Fungi, S. T. Bagley, D. L. Richter, 2002.
9] DRY ROT AS A CAUSE OF ALLERGIC COMPLAINTS, A. W. FRANKLAND, M. J. HAY, 1951.
10] Vedegenskaper och mikrobiella angrepp i och på byggnadsvirke, Thomas Törnqvist, 1987.
11] ALLERGIC ASTHMA CAUSED BY BASIDIOSPORES, H. Herxheimer et al., 1969.
12] Allergic alveolitis due to wood-rot fungi, D H Bryant, P Rogers, 1991.
13] Allergy to Basidiomycetes, Helbling A., et al., 2002.
14] Association between sensitization to Aureobasidium pullulans (Pullularia sp) and severity of asthma, Marek Niedoszytko et al., 2007.
15] Micronized copper-treated wood: copper remobilization into spores from the copper-tolerant wood-destroying fungus Rhodonia placenta,

Jerker Andersson

Jerker Andersson

Tvåbarnspappa som gillar kunskap och vars hjärta slår varmt för att hjälpa andra samt för barn och ungdom.

Lämna en kommentar

Nytt hos Optihus

Mullbänk mot väggarna runt ett torp

Mullbänk förr och nu med fel och missuppfattningar

Mullbänk är ett begrepp som beskriver isolering av grästorv och dylikt, vilket lades som en utskjutande bänk utmed husens ytterfasad. Mullbänken kom senare att läggas inne i grunden. På grund av fuktrelaterade problem och utveckling av konstruktionsmetoder kom anläggandet av

Läs mer »
Dränering är viktig där vatten kan påverka grundmurar till husgrunder eller platta på mark

När behövs dränering av husgrunder?

Dränering av hus är vid behov något väsentligt. Ibland ges råd om att dränera utan att det finns skäl till att göra det. Här avser vi kortfattat lyfta frågor och besvara utifrån kunskap och praxis. Ställ gärna frågor eller inflika

Läs mer »