...
Optihus AB
Optihus AB

De skadliga följderna af fukt i bostäder – Germund Wirgin

Germund Wirgin om fukt, mögel och arsenik i byggnader

Här följer en mycket viktig avskrift av bostadsinspektören och docenten Germund Wirgins samlade kunskap gällande fukt, mögel och arsenik i hus och bostäder 1913. Länkar till relaterad information är tillagda.

Texten är återgiven från sidan 18-33 i Hygiea – Hygienisk Tidskrift. Tryckt hos P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1913.

De skadliga följderna af fukt i bostäder och sättet att

förebygga och aflägsna dessa.

Af

Bostadsinspektören docenten Germund Wirgin.

Bostädernas inflytande på hälsotillståndet har mindre intresserat de hygieniska forskarna under senare decennier än tidigare. Bostadshygieniska frågor hafva fått stå tillbaka för andra intressantare spörsmål. De större framsteg på det bostadshygieniska området, som äro att anteckna från de senare åren, gälla hufvudsakligen ventilation, uppvärmning och belysning, äfvensom förbättringar av hygienisk betydelse å det byggnadstekniska området. Däremot har under senare år icke mycket åtgjorts för belysande av frågan hvilket inflytande har bostadens beskaffenhet på invånarnas hälsa? Det hufvudsakliga, som litteraturen bjuder på i detta afseende, är decennier gamla undersökningar, hvilka i belysningen af våra nuvarande kunskaper ofta te sig bristfälliga. De slutsatser, till hvilka man kommit, kunna icke upprätthållas mot kritik. Frågan om bostadens sanitära förhållanden har dock ett stort intresse för släktets hälsa och trefnad. Det vore därför betydelsefullt, att den medicinskt-hygieniska forskningen ånyo ägnade sig åt studiet öfver sambandet mellan bostadens beskaffenhet och hälsa eller sjukdom. De förbättrade undersökningsmetoder vi nu äga rörande sjukdomsdiagnos, den statistiska vetenskapens allt större fulländning göra det sannolikt, att de resultat, som nu skulle framgå ur en allvarlig forskning på det nämnda området, skulle äga större exakthet än tidigare forskningsresultat, som icke haft lika goda förutsättningar att bygga på.

Bland bostadshygieniska spörsmål intager frågan om de skadliga följderna af fukt i bostäder och sättet att förebygga och aflägsna denna en framstående plats. Fukt i bostäderna är ett sanitärt missförhållande, hvarunder en mycket stor procent af vårt folk lider. Enligt min erfarenhet från Stockholm, hvilken stämmer med rön från andra större städer, är fukt mera allmänt förekommande än något annat sanitärt missförhållande i bostäder. Hos bostadsinspektionen i Stockholm anmäldes åren 1906 – 1912 3,283 lägenheter. Af dessa voro 979 fuktiga d. v. s. 30 % af alla anmälda. En undersökning af vissa mångbarnsfamiljers i Stockholm bostadsförhållanden omfattande 696 lägenheter, af hvilka 143, d. v. s. 20 % voro besvärade af fukt. På liknande sätt har det förhållit sig i andra undersökningar af bostäder, bebodda af de mindre bemedlade samhällsklasserna, som företagits af bostadsinspektionen i Stockholm; lägenheterna hafva visat sig fuktiga i en ganska afsevärd procent. Det är nedslående, att vi, trots det fukt förekommer så ofta i bostäder, på grund af vetenskapliga utredningar känns så godt som intet med säkerhet om fukt som alstrare af sjukdom. Vi hafva visserligen äldre statistiska undersökningar, som berätta om större sjuklighet eller dödlighet eller flera fall af dålig kroppsutveckling i källarlägenheter eller annars fuktiga lägenheter i jämförelse med lägenheter i torra delar af husen. Dessa äldre undersökningar bevisa emellertid mycket litet. De taga hänsyn endast till den enda faktorn: fukt, de utreda icke inverkan af andra samtidigt inverkande faktorer, som kunde hafva liknande inverkan, t. ex. öfverbefolkning, dålig föda, osundt arbete etc., och kunna därför icke anses hafva styrkt, att bostadens beskaffenhet haft någon andel i den större dödligheten etc., som påvisats.

Då jag säger, att vi icke veta någonting angående fuktens inverkan på hälsan, menar jag därmed, att ingenting i det afseendet blifvit exaktt bevisat. Det är emellertid en erfarenhetskunskap, som är djupt rotad hos folket, att det finnes ett samband mellan en fuktig bostad och sjukdom. Redan Hippokrates skall berätta om en patient, som fick en öronsjukdom och feber, sedan han sofvit invid en nyss uppmurad vägg. Det finns säkerligen få läkare, som icke hafva erfarenhet af sjukdomsfall, vid hvilka det varit svårt att frånkomma ett sammanhang mellan bostadens fuktiga beskaffenhet och insjuknandet.

Själf har jag sökt insamla folkets erfarenhet om sjukliga symtom från fuktiga bostäder genom att, särskildt ett år, utfråga alla anmälare af dylika bostäder rörande arten av den ohälsa, de eller deras familj haft anledning antaga vara uppkommen på grund af bostadens beskaffenhet. Det gäller således utslutande sjukdomstecken, hvaraf personerna i fråga förut icke skulle haft någon känning, men som uppträdt under boende i den fuktiga bostaden. Det vanligaste klagomålet är hufvudvärk, särskildt om morgnarna vid uppvaknandet, hvilken kan hålla sig i månader. Det därnäst vanliga klagomålet är ondt i ögonen, särskildt hos småbarn, men äfven hos äldre personer. Ögonen äro hopklibbade om morgnarna. I de fall jag sett ter sig sjukdomen som en konjunktivit med rodnad och svullen slemhinna och ofta med de efflorescenser, som äro karakteristiska för den flyktenulära konjunktiviten. Som orsak till ögonsjukdomen har jag tänkt mig i första hand mögelsporer, som kunna öfversvämma luften i den fuktiga bostaden. Man kunde ju äfven tänka sig en inverkan av gaser, som bildats genom möglets inverkan, t. ex. i vissa fall flyktiga arsenikföreningar. Konjunktiivt ingår som ett af de kliniska tecken i den sjukdomsbild Lennmalm funnit för den kroniska arsenikförgiftningen. En tredje uppifven grupp av sjukdomstillstånd i fuktiga bostäder är bronchiter och lunginflammation hos barn, ävensom reumatiska åkommor hos äldre. I ett anmärkningsvärdt stort antal fall har man uppgifvit, att lungsot hos någon person i familjen visat sina första tecken under boendet i en fuktig bostad. Detta angående min kännedom om allmänhetens erfarenhet af fuktiga bostäders samband med sjukdom. Det uppgifves från andra författare, att akuta smittosjukdomar skulle vara relativt frekventare i fuktiga bostäder än i torra; dessutom har man haft erfarenhet af, att magåkommor hos barn där skulle varit vanligare än i torra lägenheter.

Jag har förut framhållit att man icke lyckats verifiera dylika erfarenhetsrön genom någon exakt vetenskaplig metod. Man kan då fråga: Finns det vetenskapliga iakttagelser, som tala för eller mot möjligheten eller sannolikheten af ett orsakssammanhang mellan fuktiga bostäder och sjukdomar.

Luftfuktigheten ensam har icke någon hälsomenlig inverkan. Lika stor fuktighet i luften, absolut likaväl som relativ, kan förekomma uti det fria långa tider af året, äfvensom i en fullt torr bostad. Om däremot till luftfuktigheten komma ovanligt höga eller ovanligt låga temperaturer, kunna sjukliga symptom framkallas. I fuktiga bostäder blir lufttemperaturen ej sällan mycket hög under de ansträngningar man gör att genom uppvärmning torka ut densamma. F l ü g g e s o. a. undersökningar hafva visat, att många personer redan vid temperaturer af 21° och vid samtidig hög fuktighet i luften kunna känna symptom af störd värmereglering, bland hvilka äfven hufvudvärk ingår. Härigenom skulle fall af hufvudvärk i fuktiga bostäder kunna förklaras, ehuruväl deras uppkomst i vissa fall äfven skulle kunna bero på främmande inblandningar, någon gång kanske på arsenik i bostadens luft. Äfven kronisk hufvudvärk uppges nämligen af L e n n m a l m vara ett af symptomen vid kronisk arsenikförgiftning från bostäder.

R u b n e r och K i s s k a l t hafva visat, att vid viss försöksanordning personer vid hvilka afgifvit 10 % mera värme för varje grads differens mellan rumsluft och väggtemperaturer i jämförelse med värmeförlusten vid lika värmegrad hos dessa. Det är sannolikt att reumatiska åkommor, katarrer o. d., som uppkomma i fuktiga bostäder, ofta kunna förklaras genom större värmeförluster för kroppen under dylika förhållanden. Den medicinska vetenskapen synes numera hafva återgått till att erkänna förkylning som orsak till uppkomsten af sjukdomar, man har dock nu en något annan uppfattning om förkylningens roll mot i äldre tider, då den troddes ensam framkalla sjukdomar. Nu erkännes den endast som en medverkande orsak till desammas uppkomst. Att förkylningen kan spela en medverkande roll vid sjukdomens uppkomst torde nu vara erkändt vid reumatiska åkommor, neuralgier samt katarrer från snufva till lunginflammation.

Några forskare hafva iakttagit en stigande frekvens af akuta smittosamma sjukdomar, t. ex. difteri, om vintern, då ljuset är svagast, men också fukten är störst i de fattigas bostäder. Denna stigande frekvens sammanhänger antagligen med flera förhållanden, bl. a. därmed, att öfverbefolkningen i bostäderna är större vintertid; men man har äfven vetenskapliga iakttagelser, som icke tala mot möjligheten af ett intimare samband mellan fuktig bostad och smittosam sjukdom. Jag syftar på smittans längre lifslängd i fuktiga bostäder i jämförelse med i torra. K i r s t e i n s undersökningar visa, att i torr luft virus i mikroskopiska droppar af difteri, tuberkulos- och streptokokkbuljongkulturer bevarade sin lifslängd resp. 1-2 dagar, 5 dagar och 10 dagar, under det samma virus i fuktig luft höll sig lefvande resp. 5 dagar, 22 dagar och 38 dagar. O. V. P e t t e r s s o n har visat, att tuberkelbakaterierna i de intorkade upphostade slemklumparna från tuberkulösa förlorat sin virulens efter 3 månader. Huruvida samma bakterier skulle under längre tid bevara sin lifskraft i en fuktig bostad än i en torr, är ovisst. I tuberkulösa upphostningar, som förvaras fuktiga i ett profrör, öfverväxas i allmänhet tuberkelbakterierna snart af andra närvarande mikroorganismer; å golf och väggar i en fuktig bostad äro förhållandena för bakterier åtskilligt olika mot i profröret, hvarför man icke af lifsbetingelserna i det senare kan göra någon slutsats beträffande förhållandena i bostaden.

Hvad angår uppgifterna att falla af lungsot uppstått under boendet i en fuktig bostad, må erinras, att man icke har någon erfarenhet om, att mänskotuberkelbacillen kan föröka sig i bostaden utanför människokroppen, I denna punkt är emellertid en undersökning av C. F r ä n k e l 1907 af intresse. Han lät tuberkelbakterier växa vid allt lägre temperaturer, och det visade sig därvid att desamma ägde en stor förmåga af anpassning. Så långt F r ä n k e l iakttog förhållandens härutinnan, fann han att en anpassning kunde ske ända ned till en temperatur af 20°, vid hvilken temperatur synlig växt visade sig efter sex veckor. Det dröjde tre månader, innan växten hade nått det för tuberkelbacillkulturen karakteristiska utseendet. I T h e o b a l d S m i t h s berömda afhandling af år 1898, i hvilken för första gången skarpt påvisas skillnaden mellan den humana och den bovina tuberkelbacillen, såväl kulturellt som vid ympning på djur, framhåller han mänskotuberkelbacillens saprofytiska tendens. Människotuberkulosens virus växer relativt hastigt och yppigt på konstgjorda substrat, under det den bovina bacillen har relativt svårt att anpassa sig till dylika.

En skadlig följd av fukt i bostaden är mögelbildning. Luften i en fuktig bostad kan vara rik på mögelsporer, hvilka vid inandning antagligen inverka retande på slemhinnorna. Om de komma till utveckling i matvaror kunna de möjligen åstadkomma digestionsrubbningar, hvilka uppträdande i fuktiga bostäder efter vissa författares erfarenhet skulle vara ganska allmän. Vissa mögelarter kunna ur fasta arsenikföreningar i väggar och deras beklädnad m. m. frigöra arsenik i gasform, s. k. arsiner. Det är ej blott den af G o s i o särskildt utpekade mögelsvampen penicillium brevicaule, som äger denna förmåga. A l m q u i s t har funnit samma egenskap hos ett tiotal svenska mögelarter, som renodlats ur damm från hygieniska laboratoriet i Stockholm. De af A l m q u i s t studerade mögelarterna hade dock icke lika stor förmåga af arsenikgasbildning som penicillium brevicaule. Under hvilka betingelser i öfrigt som förgiftning inträder, angående graden – om jag får så säga – af arsenikens koncentration i väggarna som betingelse härför är ingenting utrett. – Viktigt är emellertid, att arsenik icke förekommer i större mängd i bostäder, vare sig i väggar eller föremål i rummet. N ä g e l i har nämligen visat, att mögel kan vegetera i väggar redan vid c:a 90 % relativ fuktighet i luften, utan att vatten i droppform finnes närvarande, hvilken nämnda fuktighetsgrad kan inträffa när som helst under sensommaren och hösten och kan föranleda mögelvegetationer bakom taflor, skåp, i garderober och andra ställen med ringa ventilation. Beträffande giftigheten af de genom möglets växt i arsenikhaltigt substrat alstrade arsenikgaserna lyckades G o s i o icke visa någon inverkan däraf på hvita möss; försöksiden var dock blott 5 timmar, hvarför experimentet är föga bevisande mot förgiftningsmöjligheten vid långvarig inverkan af gaserna.

Jag har en egen, om än obetydlig erfarenhet, som talar i den riktningen, att en giftverkan verkligen kan inträda, utan att giftets koncentration i luften behöfver vara särskilt stor. Ett 10-tal kaniner voro placerade i ett rum om 40 m2 rymd med en luftväxling, som jag har anledning att uppskatta till bortåt 1 gång i timmen (tvärdrag genom springor och trasig kakelugn). I rummet utställdes en kultur av penicillium brevicaule i ett med arsenik försatt substrat i en större glasskål, som placerades så, att kaninerna icke kunde komma åt att äta af innehållet. I rummet kändes en svag löklukt. Efter några veckor dogo flera kaniner. I huden hade djuren större och mindre tumörer, som vid genomsnitt visade ett grötigt innehåll af hvitgul färg, således det typiska utseendet för abscesser hos kaniner. Jag fattade då icke möjligheten af samband mellan sjukdomsföreteelsen hos kaninerna och arsenikhalten i luften. Sedan dess har jag emellertid fått erfarenheter, som kommit mig på andra tankar. Jag har matat kaniner med små mängder arsenik, 1/3, 1/4 mgm pr kilo kroppsvikt. Det uppstår små knottror i huden, som spricker; det ser ut, som om djuren bitit hvarandra, hvilket emellertid kunnat uteslutas, då djuren förvarats ensamma i burar. Det är icke omöjligt, att arsenikgaserna åstadkommit förändringen med sårbildning i djurens hud i mitt först anförda försök, och att såren därefter på ett eller annat sätt blifvit infekterade. Försöken tyda på, att kaninen, då det gäller studier öfver arsenikens inverkan på den lefvande organismen, kan vara ett lämpligt försöksdjur, med hvilket resultat möjligen stå att vinna.

En ytterligare skada, som fukt i bostaden medför, då den kondenseras, är att den rycker med sig luktande ämnen, mögellukt, lukter från matlagning och från människornas lifsverksamhet och impregnerar väggar, kläder och möbler därmed. I motsats till de luktande ämnen, som finnas i luften, kunna de kondenserade luktämnena icke utan den största svårighet aflägsnas ut bostaden genom vädring. Under lång tid sedan deras orsak försvunnit, kunna dessa luktande ämnen göra sig på ett oangenämt sätt påminda i bostaden. Fukten verkar psykiskt deprimerande på bostadens invånare. Den försvårar skötseln af bostaden och verkar hos en del personer förslöande på intresset för hemmets vård. I det afseendet verkar fukt på likartadt sätt som andra brister hos en bostad. Äro lägenheter i byggnadsafseende tillfredsställande, visar erfarenheten, att man bland deras invånare träffar till öfvervägande del skötsamt folk, som väl vårdar sina hem. I de lägenheter däremot, som beträffande bostädernas beskaffenhet från byggnadssynpunkt äro dåliga eller usla, finner man en mycket hög procent af vanskötsel av hemmet från invånarnas sida. Naturligtvis spela äfven en del andra faktorer än bostadens beskaffenhet en roll därvidlag.

Några vetenskapliga iakttagelser tala sålunda för, att erfarenheten om hälsomenlig inverkan af fuktiga bostäder kan hafva goda skäl för sin riktighet. Då läkaren som hälsovårdstjänsteman skall ingripa mot fuktiga bostäder, behöfver han på grund af hälsovårdsstadgans § 13 ordalydelse icke vänta härmed, till dess att skada till hälsan redan träffat bostadens invånare. Enligt min uppfattning bör fukt af större omfattning i en bostad, som inte snart aflägsnas, anses innebära en uppenbar hälsovåda; och bör man med stöd af ofvannämnda paragraf kunna påfordra utrymning af en så beskaffad bostad.

Träsvamp påträffas ibland i fuktiga bostäder, vanligast i golf under förtidigt pålagda linoleummattor, i fuktiga bjälklag, ur hvilka fukten icke kunnat bortgå, samt i fuktiga källare. Svampen har väl sanitär betydelse hufvudsakligen på grund av den oangenäma lukt, som den kan föranleda. I hvad mån en obehaglig lukt i och för sig kan innebära hälsomen, kan jag icke här upptaga till utredning, att så emellertid kan vara förhållandet, anser jag icke vara osannolikt. En skada af träsvamp, som är påtalig, är den ekonomiska skada, som den åstadkommer genom att göra bjälkar och golfplankor sköra och utan bärkraft. Det uppges hafva kostat en husägare i Stockholm 70,000 kronor att inlägga nya bjälklag i sitt hus istället för de gamla, som blifvit förstörda av träsvamp.

S o n d é n uppger, att uppvärmningen af en fuktig bostad kan kosta dubbelt mot uppvärmningen af en torr sådan.

H u r u f ö r e b y g g a o c h a f l ä g s n a f u k t ? Fukten I bostäder har icke sällan sin orsak I byggnadens beskaffenhet, ehuru den enligt min erfarenhet i flertalet fall beror på otillräcklig och olämplig skötsel av lägenheten från invånarens sida. De åtgärder, som vidtagas att bereda de mindre bemedlade samhällsklasserna sunda och rymliga bostäder till billigt pris, äro att anse såsom förebyggande medel mot fukt i bostaden. Endast en någorlunda rymlig bostad kan nämligen hållas fullt torr. Är bostaden billig, hafva invånarna lättare att anskaffa den uppvärmning, som är nödvändig icke blott för lägenhetens uttorkning, utan äfven för dess hållande i torrt skick. Byggnadsstadgan och med anledning av denna utfärdade byggnadsordningar afse genom flera bestämmelser att förhindra uppkomst af fukt. Sådana bestämmelser äro fordran på grundens torrläggning, godkännande af byggnadsplaner, som villkor för byggnadens utförande, lämpligt byggnadsmaterial, isolering, viss murtjocklek, golfvets i boningsrum läge öfver markens yta o. s. v. Kontroll öfver byggnadens utförande genom byggnadsinspektion verkar förebyggande i samma syfte. Byggnadsstadgan gäller emellertid endast för rikets städer och för vissa platser med mera sammanträngd befolkning, där detta på grund af särskild framställning pröfvats nödigt och nyttigt.

Önskvärdt vore emellertid att byggnadsstadgans grundbestämmelser gällde hela riket. Härigenom skulle kunna förebyggas en del fall af fukt i bostäder, som icke minst på landsbygden ofta anträffas som en följd af felaktigheter i byggnadens beskaffenhet.

Hvad nu beträffar spörsmålet att förebygga fukt i bostäder, kan mycket vinnas redan genom lämpliga byggnadsplaner t. ex. köket afskildt från boningsrum, beläget så att det kan ordentligt luftas. Förefintligheten af särskild tvättstuga och torkvind, särskilda imkanaler, ventilationskanaler och lämpliga anordningar för fönstrens öppnande äro anordningar, som äro önskvärda i fuktförebyggande syfte. Fukt förebygges genom att till murmaterial välja porös sten, t. ex. tegel eller trä, istället för den mera värmeledande slaggstenen och naturstenen ex. granit. Fukt i bostaden förebygges genom att välja torr byggnadsmark eller, om detta icke kan ske, genom att väl dränera grunden och isolera byggnaden mot densamma, genom att rundt omkring byggnaden schakta undan marken, så att densamma ingenstädes ligger an mot muren ofvanför stenfoten. Fukt i bostaden förebygges genom att förhindra att dagvatten samlar sig under husets grund. (Almqvist.) Fukt i bostaden förebygges genom att t. ex. medels skifferbeklädnad skydda väggar, som äro särskildt utsatta för slagregn. Samma åtgärder kunna vidtagas med murar, som befinna sig oskyddade i närheten af öppet saltvatten, till förhindrande att de fina saltvattendroppar, som vid storm kunna drifva långa vägar inåt land, tränga in i murverket. Härigenom kan nämligen uppstå fukt på grund af uppkomsten av hygroskopiska salter i murverket. Detsamma gäller i ännu högre grad om saltvatten användts för tillverkning af murbruk för en byggnad.

Fukt i bostaden kan förebyggas genom tillräcklig murtjocklek. En mur af en tegelstens tjocklek (30 cm.) är vintertid otillräckligt isolerande mot kyla i vårt klimat; detsamma gäller murar af en och en half tegelstens tjocklek, om bostaden omgifves af flera ytterväggar, eller om en ouppvärmd lokal t. ex. en förstuga är placerad invid en sådan vägg. För att förebygga fukt i dylika fall är lämpligt att invändigt bekläda väggen med korksten, som putsas. Det är gifvet, att fukt dessutom förebygges genom att yttertaken göres täta och solida, att regnvattenafledningen från husens tak är tillfredsställande, och att dricksvatten- och spillvattenledningaräro anordnade på ett fullt betryggande sätt till förhindrande af bristning af otätheter. Hvad spillvattenledningar beträffar, hafva vi i våra större städer efter mönster från Stockholm fått betryggande bestämmelser, dels att tillförsäkra förstklassiga ledningar i nya hus, dels för att få bristfälligheter å ledningar i gamla hus afhjälpta. Hygien. Tidskrift 1909.

Till förekommande af fukt i nybyggnader är viktigt, att byggnadsmaterialet skyddas mot regn såväl före, som under byggandet. För att hafva en viss grad af torrhet garanterad vid inflyttning, föreskrifvas i byggnadsordningarna vissa torktider för murverket. En sådan uttorkningstid ligger mellan den dag, då byggnaden kommit under tak till den dag, då den inre putsen får anbringas, denna frist är i Stockholm 4 månader. Byggnadsnämnden äger emellertid befogenhet att föreskrifva om dess förkortning i särskilda fall. Den yttre putsen får enligt Stockholms Stads byggnadsordning icke anbringas förrän året efter det att huset slutbesiktigas för infyttning, och icke förrän minst sex månader förflutit efter godkännandet, hvarjämte putsningen endast får ske under månaderna Maj – September. S o n d é n har genom omfattande undersökningar funnit, att ju mer vatten som finnes i putsen, dess mer afdunstar därur per tidsenhet; han har vidare experimentellt visat, att kalkputsen icke fördröjer vattenafdunstningen. S o n d é n har däraf dragit den slutsatsen, att torkningstiden afkortas, om allt oundvikligt vatten tillföres på en gång. Den S o n d é n s k a principen börjar allt mer göra sig gällande. Äfven i Stockholm har i åtskilliga fall medgifvits ett nära nog samtidigt anbringande af puts utvändigt och invändigt.

Brister hos byggnaden, som pröfvas förorska fukt i bostäder, äro jämförelsevis lätta att få afhjälpta med stöd af § 13 i Hälsovårdsstadgan. Svårare är att förebygga och aflägsna den fukt, som beror på en hälsovidrig användning af bostadslägenhet. Enligt min och – så vidt jag vet – allas uppfattning, som sysslat med inspektion av bostäder, är det vanskötsel af lägenheterna, som i de alla flesta fall orsakar fukt i desamma. Det är ett vanligt fall, som möter inspektören i nya hus, att han finner en lägenhet torr och en annan fuktig. Någon skillnad mellan lägenheterna ur byggnadssynpunkt är omöjlig att påvisa; den enda skillnaden gäller personerna, som bebo lägenheterna; den ena kunnig, den andra okunnig, den ena intresserad af hemmets vård – den andra slarfvig och liknöjd; den ena ledig för hemmets skötsel, den andra upptagen af arbete utomhus.

En del av befolkningen är i behof af uppfostran till en bättre skötsel af sina hem. Det är här bostadsinspektionen har ett viktigt arbetsfält. Detta uppfostrningsarbete är emellertid otillräckligt för att nå målet. Undervisning i skolorna är nödvändigt, för att hos det uppväxande släktet bibringa intresse och kunskaper rörande saken. – För att äfven kunna kraftigare än hvad som kan ske genom tillfälligt besök i bostäderna påverka sådana husmödrar, som särskildt synas vara i behof af uppryckning, har jag tänkt mig att – speciellt för sådana husmödrar som af bostadsinspektionen utpekats som varande i behof däraf – kurser skulle anordnas, där undervisning skulle meddelas i matlagning, men äfven i hemmets skötsel. Deltagare, som däraf vore i behof, skulle på kommunens eller enskildas bekostnad erhålla ett slags godtgörelse för sitt deltagande i kurserna, något slags jetons de présence, för att kunna skaffa ställföreträderska i hemmen under pågående kurs. – I några länder, t. ex. Belgien och Frankrike, utdelas pris för ordning och snygghet, som uppmuntran till skötsamma husmödrar. Otänkbart är icke att utsikten till en dylik belöning kan verka eggande på vissa personer. Ofta är det emellertid icke nog med undervisning för att förebygga och aflägsna fukt i bostaden, om denna vid inflyttningen icke varit torr. Uppvärmningen av en sådan lägenhet kan kosta betydligt mer än uppvärmningen af en väl uttorkad bostad. I en arbetarfamiljs budget ingår bränsle som en rätt betydande post. Att fördubbla densamma utan eftersättande af andra nödvändiga behof kan icke ske. Ägarna till nybyggnader i Stockholm anmodas uttorka fuktiga, bebodda lägenheter genom att åt vederbörande hyresgäster utlämna bränsle, eventuellt kamin och kol, eller kox och koxgaller. Och i regel undandraga de sig icke att – helt eller delvis – fullgöra hvad som af dem fordras.

De råd och anvisningar som äro viktigast för skötseln af fuktiga bostäder kunna sammanfattas i de fyra orden; Elda, vädra, torka och flytta. Eldningen bör vara sådan, att man i bostaden underhåller en jämn temperatur af 16-18°. Den närmare undervisningen af invånarna rörande denna punkt gäller brasans skötsel, så att största möjliga mängd af bränslets värmevärde må komma lägenheten till godo. Uttorkning af en fuktig lägenhet måste bero på vattengasbildning. Väggarna måste därför uppvärmas till sådan grad, att vatten i nämnvärd mängd afdunstar därifrån; luften måste värmas, för att dess kapacitet att upptaga vatten blir stor nog att i gasform kvarhålla det från väggarna afdunstade vattnet. Vid -10° kan en kubikmeter luft upptaga högst 2,3 gm vatten; vid +18° kan luften teoretiskt upptaga 15,3 gm, i själfva verket dock på grund af tidigare kondensering högst 60 procent däraf, c:a 9,2 gm. Om luften uppvärmes från -10° till +18° , kan man förvänta att dess förmåga att upptaga vattengas ökas med inemot 7 gram pr kubikmeter. Torkningen af en fuktig bostad sker sålunda genom att i lägenheten insläppa uteluft med låg vattengashalt, uppvärma den till sådan temperatur att dess vattenupptagande förmåga väsentligt ökas och, då luften upptagit den från väggarna afdunstade vattengasen, utbyta densamma mot en ny uteluft.

Mindre mängder fukt i väggar vid hörn eller i garderober kan aflägsnas antingen genom torra tegelstenar, genom klorkalcium eller genom inverkan av det strålande värmet från en fotogenlampa. En fullt torr tegelsten af storleken 30 x 15 x 7,5 kan upptaga en liter vatten, om den helt nedsänkes i vatten. Om den med endast en yta kommer i beröring med vatten kan den upptaga ungefär hälften. Ett par tegelstenar uppvärmas samtidigt med matlagningen å spisen, varvid de få ligga 1-2 timmar på spisen för att afge sitt vatten möjligast fullständigt. Därefter placeras desamma i beröring med den vägg, som skall uttorkas, till följande dag, då de ånyo genom uppvärmning å spisen befrias från det upptagna vattnet. Klorkalcium användes på följande sätt. Ett par kilo klorkalciumsalt läggas i en för ändamålet uteslutande afsedd emaljerad järngryta, som placeras i det hörn, som skall uttorkas. När saltet flutit sönder, afkokas vattnet, hvarefter ny användning kan ske. Denna metod synes mindre verksam än föregående. Den bästa, om än dyrbaraste, metoden för uttorkning af begränsade fuktiga väggdelar, är enligt min erfarenhet att placera en brinnande fotogenlampa eller fotogenkamin i närheten af den fuktiga väggen. Skall denna metod användas, behöfves observation mot eldfara, noggrann skötsel af lampan eller kaminen, för att den ej skall osa eller ryka, och slutligen ofta upprepad vädring för aflägsnande af den genom lampan ur väggen, afdunstade vattengasen, äfvensom den rätt stora mängd vatten, som alstras genom fotogenets förbränning.

För aflägsnande af fuktig rumsluft är fönstervädring den viktigaste åtgärden. Utom med luftväxling genom fönstervädring har man att i den fuktiga bostaden räkna med den naturliga ventilationen, ventilation genom friskluftkanaler i ytterväggar samt genom kakelugnspipan eller andra utsugningskanaler. Vid undersökning af den naturliga ventilationens storlek i flervåningshus i Stockholm har jag i medeltal af 76 bestämningar funnit densamma utgöra 34 procent af de undersökta rummens volym vid en medeltemperaturdifferens mellan ute- och inneluften af 11,8° och en medelvindhastighet af 3,36 meter i sekunden. I en souterrainvåning utgjorde den naturliga luftväxlingen i medeltal af 16 bestämningar ej mindre än 86,3 % af rummets rymd, vid en medeltemperaturdifferens af 13,6° och en medelvindhastighet af 2,5 meter i sek. Vid öppetstående kakelugnsventil eller öppetstående utsugningskanal i innervägg uppgick ventilationen i medeltal af 16 bestämningar till 169 procent, vid en medeltemperaturdifferens af 12,3° och en medelvindhastighet af 2,6 meter i sekunden. Vid öppetstående friskluftkanal utgjorde ventilationen 132 procent af rummets volym i medeltal af 16 bestämningar vid en medeltemperaturdifferens af 13,4° och en medelvindhastighet af 2,7 m. Om såväl friskluft som utsugningskanaler stodo öppna, uppgick ventilationen i två bestämningar till resp. 490 och 230 procent af rummets volym vid en temperaturdifferens ute och inne af 20° och en vindhastighet af 5,4 meter i sekunden.

Ventilationen med tillhjälp av de nämnda luftkanalerna förhöjer afsevärdt den naturliga ventilationen i rummen, och bör den användas, där så kan ske utan olägenhet af drag eller större utkylning af vägg (ständigt öppen friskluftventil vid mycket låg yttre temperatur).

Fönstervädring bör under den kallaste vintern ske endast korta stunder i sänder, tillräckliga för luftväxlingen, men icke orsakande någon afkylning af väggarna med risk för fuktutfällning å densamma, efter det fönstren stängts. I samma mån som yttre temperaturen stiger, kunna fönstren för vädring hållas öppna längre tider, vid varm väderlek hela dygnet.

Aftorkning av väggarna med mjukt papper eller rena trasor kan vara nödvändigt så gott som dagligen, för att aflägsna kondensvatten äfvensom mögelvegetationer, som å fuktiga tapeter mången gång regenereras inom 24 timmar till makroskopiskt synligt mögel.

Möbler o. a. föremål i det fuktiga rummet flyttas, så att de stå ett stycke från väggen för vinnande af bättre luftomsättning invid denna. Ytterväggar böra så vidt möjligt hållas fria från möbler. Där detta ej kan ske, böra möblerna vid dylik vägg emellanåt flyttas, så att det strålande värmet från eldstaden direkt kan träffa väggen och på det att uttorkningen kan befordras genom den ökade luftrörelsen i väggens närhet, sedan denna blifvit fri. Taflorna hindras från att beröra väggen genom att placera en kork mellan taflans underkant och väggen.

När är en bostad fuktig?

Om vatten rinner utefter väggarna och mögelvegetationer täcka större delar af deras yta, kan man med skäl påstå att lägenheten är fuktig. En vägg kan emellertid innehålla afsevärda fuktmängder, utan att för blotta ögat synligt vatten, ej heller mögel kunna iakttagas. Att under sådana omständigheter endast genom besiktning afgöra murverkats fuktighetsgrad är så godt som omöjligt. E m m e r i c h berättar i ett diskussionsyttrande i tyska sällskapet för allmän hälsovård 1902, hurusom fyra sakkunniga besiktigat en lägenhet. En af besiktningsmännen utlät sig att bostaden var torr, den andre att den var måttligt fuktig, den tredje att den var tämligen fuktig och den fjärde att den var mycket fuktig Vid kemisk undersökning af vattenhalten hos muren skall denna ha innehållit 9 – 10 % vatten.

Äfven gamla ”torra” murar innehålla små mängder vatten. Tyska författare angifva 0,5 procent vatten i innerputsen som den vanliga fukthalten i äldre torra hus. För nya hus har man föreslagit en maximivattenhalt i innerputsen af 1 – 2 %. (N u s s b a u m m. fl.).

S o n d é n har visat att vattenhalt i putsen är mycket olika å olika delar af väggen, att närbelägna stycken tegel ur samma mur kunna vid undersökning förete mycket olika vattenhalt och att hvarken murbrukets eller putsens vattenhalt är något uttryck från teglets. ”För att erhålla någorlunda riktigt begrepp om ett murverka medelfuktighet vore nödvändigt att knacka ut ett stort antal bitar af tegel, bruk och puts här och där i hela murverket, i dess inre, liksom i dess yttre delar. Något sådant är naturligtvis praktiskt outförbart”. Äfven med erkännande af riktigheten af ofvanstående kan det väl inte förnekas, att man under vissa omständigheter kan få en god ledning för sitt omdöme rörande frågan, om en lägenhet är fuktig eller icke, genom undersökning af innerputsens vattenhalt. Finner man vid en undersökning af innerputsen låga värden på vattenhalten mellan 0,1 – 1 %, och har man tagit profver från sådana delar af väggen, där synlig fukt längst brukar hålla sig kvar, såsom nedtill vid hörn af yttervägg, puts från källare, och öfverensstämma dessa befund med öfriga iakttagelser vid besiktning, synes det mig att sistnämnda iakttagelser vunnit i trovärdighet genom undersökningen af putsen på dess vattenhalt. – En dylik undersökning kan naturligtvis endast komma ifråga i sällsynta undantagsfall, då det gäller att, så långt detta är möjligt, styrka att ett murverk är torrt eller motsatsen.

Samma murfuktighet har gifvetvis olika betydelse allt efter ventilationen; är denna god, kan en fuktighetsgrad lämnas ur räkningen, som vid mindre god luftväxling skulle göra rummet obeboeligt. För S o n d é n gäller hufvudfrågan är lokalen stadd i förbättring eller försämring? Är luftväxlingen sådan, att den genom denna bortförda mängden fukt är större än den från väggarna afdunstade fuktigheten – den fuktighet, som beräknas alstras af invånarna? Ligger rumsluftens daggpunkt och temperaturen å ytterväggarnas insida hvarandra så nära, att man under de gifna förhållandena beträffande ventilationens storlek och invånarnas alstring af vattengas – kan erfara utfällning af fukt i väggarna? Det är själffallet att man genom dylika beräkningar och undersökningar kan komma till en mycket god uppfattning om, huruvida en bostad är tillräckligt torr för att kunna användas till uppehåll för människor, till bostad o. a.

Jag har själv sedan mer än två år varit sysselsatt med att utarbeta en metod för undersökning af murverks fuktighet, som skulle medgifva mera ingående undersökningar, utan att murverket skulle skadas, hvilket ju nödvändigt blir följden vid tagande af mur- och putsprof för kemisk undersökning på vatten. Principen för metoden är mätning af det elektriska ledningsmotståndet i väggen, som är större vid torr än vid fuktig mur. Såsom jag kunnat öfvertyga mig om å en mängd murbruksprof, som fått torka vid rumstemperatur i glasskålar, ökas det elektriska ledningsmotståndet i samma mån, som uttorkningen fortskrider, ehuru icke jämt, utan från och med 3 à 4 % vatten i putsen efter en mycket brant stigande kurva. För alstrande af elektrisk ström och afläsning af ledningsmotståndet har jag användt en Eversheds isolationsprofvare, som välvilligt utlånats till mig från Stockholms elektricitetsverk. Som elektroder i murverket har jag dels användt ytliga sådana, 2,5 x 2,5 cm med flanelltyg öfverdragna mässingsplattor, försedda med handtag, dels stiftelektroder, som på 5 cm:s afstånd från hvarandra indrifvits i putsen till 11 mm:s djup, dels c:a 3 mm grofva spikar, som drifvits in till själfva murstenen för att få en föreställning om ledningsmotståndet i murens djupare delar. Strömmen har kunnat ledas dels tvärs genom muren, dels från sida till sida. Med användning af 11 mm kontakter har jag efter ett betydande antal försök kommit till den erfarenheten, att ledningsmotståndet i putsen i torra murar icke understiger 1 megohm eller en million ohm, och vanligen är väsentligt större. Dessa mina undersökningar äro icke färdiga. Då detta en gång inträffar, torde resultatet blifva det – att metoden blir användbar att approximativt bestämma, huruvida mycket fukt, måttlig eller mycket ringa fukt finnes i ett murverk. Med den kemiska undersökningsmetoden kan den icke komma att täfla i exakthet. Sin största betydelse får metoden därigenom att undersökningen kan utföras på platsen och kan ske utan att göra någon nämnvärd skada i väggarna. Sin största praktiska nytta torde den få dels genom att gifva en ungefärlig föreställnig om murarnas vattenhalt och dels genom att möjliggöra en kontroll, huruvida en vidtagen uttorkningsåtgärd haft nämnvärd effekt eller icke.

Jerker Andersson

Jerker Andersson

Tvåbarnspappa som gillar kunskap och vars hjärta slår varmt för att hjälpa andra samt för barn och ungdom.

Lämna en kommentar

Nytt hos Optihus

Mullbänk mot väggarna runt ett torp

Mullbänk förr och nu med fel och missuppfattningar

Mullbänk är ett begrepp som beskriver isolering av grästorv och dylikt, vilket lades som en utskjutande bänk utmed husens ytterfasad. Mullbänken kom senare att läggas inne i grunden. På grund av fuktrelaterade problem och utveckling av konstruktionsmetoder kom anläggandet av

Läs mer »
Dränering är viktig där vatten kan påverka grundmurar till husgrunder eller platta på mark

När behövs dränering av husgrunder?

Dränering av hus är vid behov något väsentligt. Ibland ges råd om att dränera utan att det finns skäl till att göra det. Här avser vi kortfattat lyfta frågor och besvara utifrån kunskap och praxis. Ställ gärna frågor eller inflika

Läs mer »