Döden i trossbotten – Gammal kunskap rostar inte

Sjuka hus är kontroversiellt

Eftersom begreppet sjuka hus idag är kontroversiellt, där olika forskare och intressenter står mot varandra i kunskap och åsikter, är det av yttersta vikt att så långt det är möjligt ta fram historisk fakta och evidens.

Genom att kunna sin historia kan en bättre framtid byggas. Vi strävar här och i det sammantagna forsknings- samt informationsarbetet efter att göra den sanna kunskapen till en faktisk guldkantad byggsten, vilken är fri för var och en att ta till sig och använda sig utav. 

Döden i trossbotten

I en kortfattad men koncis artikel i tidningen Dagens Nyheter 1884-01-11, skrev en erfaren hyresgäst något högst intressant, som likt en pusselbit infaller i den andra historiska kunskapsbank vi genom forskningen dammat av, samlat in och lagt samman. 

Artikeln lyder:

Döden i trossbotten

Tidt och ofta läser man i tidningarns annonser om sågspån till salu för rampris, >särdeles lämplig till fyllnad i trossbottnar>, men ännu har icke någon fackman utlåtit sig öfver detta byggnadsämne och icke heller finnes trossning omnämd i Stockholms byggnadsordning, ehuru det härtill använda material bort allvarligen uppmärksammas av vederbörande.

Sågspån såsom fyllnadsämne i trossbottnar åstadkommer genom fuktighet röta och svamp, hvarigenom timret omkring liksom förbrännes, och genom att uppblanda sågspån med kalkgrus, i synnerhet om endera blandningen icke är torr, alstras i fyllningen jordloppor, hvilka icke försvinna förr än trossningen blifvit fullkomligt uttorkad. 

Vid krigsvetenskapsakademiens senaste årshögtidsdag afhandlades till sist just denna speciella helsovårdsfråga, eller den s.k. trossningen, såsom varande av högsta vigt, icke allenast för kaserner, utan ock för enskilda hus, och hvars beskaffenhet kan gifva anledning till sjukdomar av många slag, hvarför det är nödvändigt att mera än hittills egna offentlig uppmärksamhet åt detta ämne.  Erfaren hyresgäst.

Vad är trossbotten?

Trossbotten är ett annat namn för golvbjälklag. För att energieffektivisera och hålla ett varmare inomhusklimat isolerades trossbottnar med det naturen kunde bjuda på, så som här aktuellt sågspån. Alternativt kunde mossa, torv, halm, vass, sand eller kolstybb användas som isolering. 

Enligt en alltmer växande mängd återfunna gamla skrifter visste man genom erfarenhet att för mycket isolering medförde fuktproblem, medföljande rötsvamp och mögel, samt det man med innebörden i begreppet qwalm kallade för ett innestängt, luktande och ohälsosamt inomhusklimat. 

Mängden isolering styr hur mycket värme som passerar igenom trossbotten. Desto mer isoleringsmaterial, ju svalare och fuktigare blir det i och i synnerhet under golvbjälklaget. 

Dåtidens byggnadskonstruktioner som med för mycket isolering i trossbottnarna förvandlades till mer uttalade riskkonstruktioner var:

• Mullbänk – Mullbänksgrund. Denna typen av grund där isolering fylldes upp mellan mark och golv, blev till sist så skadedrabbad att man tänkte om och började lägga golvbjälklaget och isoleringen med viss distans till marken.
• Torpargrund. Denna typen av grundläggning tog över efter att mullbänken dömdes ut. Här lades trossbotten med distans över marken och man isolerade lagom mycket för att värme uppifrån boendeytorna skulle kunna få avfuktande effekt nere i torpargrunden. Torpargrunden efterföljdes sedan 1920-talet av krypgrund, vilken som konstruktion dras med kraftiga fuktproblem.
• Källare. Under senare delen av 1800-talet började källare bli allt mer vanligt under mindre hus. Man experimentbyggde och fick på sina håll snabbt erfara att ett svalt samt fuktigt källarklimat och trä inte hörde ihop. Rapporter från mitten av 1800-talet finns om att träkonstruktioner redan efter något år sedan nybyggnation förstörts av rötsvampen äkta hussvamp. För att motverka det fuktiga källarklimatet lade man lagom mycket isolering i golvbjälklagen och senare installerades värmesystem som ved- och oljepanna i källarna. Det totala värmetillskottet höll ofta trossbottnarna och källarna i gott skick, utan bekymmer med rötsvampar och mögelsvampar. 

Hälsovårdsstadgor

Artikeln ”Döden i trossbotten” skrevs 1884, tio år efter att Sveriges första hälsovårdsstadga utgavs 1874. Med denna stadga anställdes byggnadsinspektörer som hade till uppgift att inspektera hus och hem för att förbättra miljön för de boende. 

Man kände vid denna tid mycket väl till att inomhusmiljö påverkad av fuktskador, lukt, mögelsvamp och rötsvamp ledde till hälsopåverkan. Dock var intresset från den politiska sfären samt från den uppväxande industrins sida inte direkt het ifråga. Man ville bygga snabbt och tjäna grova pengar samt stiga i graderna.

Man kallade i Stockholm de första som flyttade in i nybyggda fuktiga hus för svampar, menande att de absorberade det skadliga, med sjukdom som följd. 

En av bostadsinspektörerna, Germund Wirgin, är extra intressant att följa upp, då han var en flitig forskare och skribent som hade sakkunskap. 1913 skrev Germund kapitlet ”De skadliga följderna af fukt i bostäder” i Hygienisk Tidskrift, Kvartalsskrift för allmänna sjukvården. 

Konstateras kan utan för mycket veckande av pannan, att skribenten av ”Döden i trossbotten” mycket väl var erfaren och inte talade om åsikter utan istället om fakta som idag bör vara väl evidensbelagd, även om den av vissa tunga parter fortfarande motarbetas eller bara tystas bort. 

För att sammanfatta de hälsomässiga riskerna med symtom och hälsoeffekter av exponeringen ifråga, har vi kommit ganska långt med att sammanfatta en artikel som belyser nuvarande forskningsläge:

• Symtom och hälsoeffekter från exponering av mögel

Artikelförfattaren till ”Döden i trossbotten” kände även väl till hur brunröta angriper träkonstruktioner. Vissa brunrötesvampar angriper trä på så sätt att det bryts upp i kuber, precis som att elden varit framme. 

Den information som Krigsvetenskapsakademien framförde kan ha kommit från Tyskland där Rudolf Emmerich forskade, bl.a. inom detta område med sjukdom i hus, läs mer här: Rudolf Emmerich om hälsorisker med svamp i golvbjälklag

Vidare kan det inte varit så trevligt att ha skadeinsekter som jordloppor i huset. Relaterat till upptäckten och katalogiseringen av skadeinsekter och växter, kan vi med tyngd även inflika att Carl von Linné också uppmärksammade att rötsvamp och mögel i hus kunde leda till sjukdom. 

Är överskriften överdriven?

Utan så mycket kunskap om hälsofrågorna som är relaterade med fuktskador, mögel och rötsvamp, kan överskriften ”Döden i trossbotten” upplevas överdriven. Är den egentligen det?

Nej, faktiskt inte. Ett bristande inomhusklimat med fuktskador och allt som där tillhör, dödar inte direkt som en bila, men man kan i värre fall bli allvarligt och fatalt sjuk eller förlora stora delar av sin hälsa och hälsomässiga prestanda, med allt vad det innebär. 

Vissa forskare, i synnerhet vilka som inte är köpta eller styrda av de som absolut ej vill veta av att problematiken lyfts till sin faktiska innebörd, föreslår på olika sätt att långvarig exponering kan vara att likställa med en långsam och förtidigad död. 

Gammal kunskap rostar definitivt inte. Det kan med bestämdhet konstateras i vårt mångåriga arbete med att finna svar, lyfta och debattera ämnet som sådant. I detta forsknings- och tjänstearbete inom saneringsbranschen har Optihus grundare mött tiotusentals personer som säger samma sak -”Vi har blivit sjuka sedan vi fick mögel i huset, men vi får inget gehör”. 

Mögel och människa

En del av den historiska informationen som forskats fram ur gamla källor, presenteras här i videon ”Mögel och människa i ett historiskt perspektiv”. Videon är i samband med denna artikel sevärd och skänker kontext över frågeställningarna och uppmaningen om att mera än hittills lyfta frågorna till en offentlig nivå. 139 år senare säger vi med bestämdhet samma sak, samt frågar oss – vad och vem är det som hindrar? För ungefär 2000 år sedan skrev romaren, arkitekten och militären Vitruvius att det då var politikerna. Följdfrågan blir, vem styr dem att ickeagera?